De nya avtalsreglerna har Oberoende Filmares Förbund (OFF) anmält till EU-
kommissionen. OFF påpekar att det nu har skapats ett konkurrenshinder, i sin tur ett
hinder för ett demokratiskt filmklimat och en kreativ mångfald i filmproduktionen.

Svensk kulturpolitik har under den borgerliga regeringen tydligt drivits i en riktning där
konstnärer ska bli entreprenörer. Men vi två som redan varit sådana ”entreprenörer”
i 45 år och gjort över hundra filmer i olika genrer för biograf och tv har nu plötsligt
genom de nya reglerna blivit uteslutna från möjligheten att göra långfilm. Vi talar inte
i första hand i egen sak men väljer att ta oss själva som ett förtydligande exempel. Det
kunde lika gärna ha handlat om Roy Andersson. Plötsligt är det ett slags yrkesförbud
som införts! “Förvänta er inget lugn av gamla män!” skrev en gång nobelpristagaren
TS Eliot. Många andra lika erfarna och framförallt alla nya i vår kategori av oberoende
producenter stängs nu ute genom kraven på industrialisering av filmområdet.

Ända sedan PO Enquist lade fram sin filmutredning 1998 har det stått klart att
filmavtalskonstruktionen överlevt sig självt. Likväl ska den lappas och lagas om och
om igen. Och varje gång ett nytt avtal ska tecknas har samhället nödgats backa i sina
kulturpolitiska ambitioner för att locka en motsträvig men likväl lysten filmbransch
till förhandlingsbordet. Det pris filmen som konstart fått betala har varit och förblivit
högt. Och nu betyder de nya reglerna för filmstödet ett monopol för de stora och starka
aktörerna, medan många mindre, högt kvalificerade och med personliga visioner för sin
verksamhet, får dra sig tillbaka eller skaffa sig den ”beskyddare” bland de stora som de
för det mesta inte behöver.

Vi oberoende filmare har aldrig varit avtalsparter. Det blev däremot reklamfilms- och
tv-producenterna snabbt sedan de gått ihop med anrika Sveriges Filmproducenter
i ”Film- och TV-producenterna”. Men av 115 medlemmar är det bara 30 som gör
långfilm för bio. Det är inte minst denna nya konstellation under ledning av förre
näringsministern Björn Rosengren, som drivit fram den konkurrensbegränsande
avtalskonstruktionen.

Våra regeringar har gråtit krokodiltårar i femton år och om och om igen förklarat
att vi i Sverige inte har råd med grannländernas generösa och på kulturpolitiska
grunder motiverade insatser på filmområdet. Men alltsedan videobranschen hoppade
av filmavtalet 1998 har staten tjänat miljarder på det 25%-iga momspåslag på dvd-
försäljning och uthyrning av film som denna sektor belastats med jämfört med den
6%-iga inom övrig kultur. Det är pengar som kommit från filmen och som hade kunnat
återföras dit om Anders Borg bara velat.

Harry Scheins ursprungliga vision med filmavtalet var att stimulera produktionen av
svensk kvalitetsfilm, med betoning på det konstnärliga. Småningom sjönk ambitionen

till att gälla ”värdefull film” – ett begrepp som många i filmbranschen tolkade som film,
som skapade värden åt dem själva. Nu har devalveringen av uppdraget gått än längre.
Konstnärlig kvalitet och det värdefulla har helt kastats ut helt och hållet och målet är
numera att själva produktionen ska ha hög kvalitet, inte filmerna!

Följdriktigt har det konsulentstöd som hittills fördelats efter en helhetsbedömning av
ett projekts konstnärliga förtjänster i det nya avtalet reducerats med 56%! Var och en
av de två långfilmskonsulenterna kan därmed bara stödja ca 4 långfilmer var om året
mot det dubbla i det gamla avtalet. Därtill planeras en ny fond med ett helt automatiskt
stöd reserverat för de etablerade producenterna. 36 miljoner är avsatta till den i väntan
på EU:s godkännande. De etablerade producenterna får alltså ett totalt stödmonopol för
långfilm.

Samhällets kulturpolitik på filmområdet har sannerligen gått bankrutt. Därför upprepar
vi rubriken på vår förra artikel: Vi kräver en ny filmpolitik. Och en filmlag.

Stefan Jarl och Göran Gunér

1. Det här systemet är inte nytt, det har redan i det nu utgångna Filmavtalet varit en
förutsättning: bara en producent kan söka produktionskapital. Bara en etablerad
producent får träffa en konsulent på SFI. En upphovsman eller regissör göre
sig ej besvär, för dem finns ingen att vända sig till. ”Skaffa dig en etablerad
producent”, får man till svar om man försöker…

2. Inte nog härmed. För att en film ska få produktionsstöd måste man också ha en
distributör. Det finns några få distributörer i Sverige, som distribuerar och också
importerar film till Sverige. Men det finns bara en enda biografägare i landet:
Svensk Filmindustri. (Ja, det finns också några små fristående biografägare som
utgör ca 5%.) Har man alltså inte en svensk Filmindustri med sig, genom ett
distributionsintyg, får man inte heller söka om produktionsstöd. SF har en ärorik
historia som gör att man ibland trotts allt tar sitt ansvar – men hur går det nu,
när, som det ryktas, SF:s biografer ska tas över av internationellt riskkapital?

3. Om man vill ha stöd till att lansera sin film så kan det bara sökas av
distributören.

4. Om man vill göra en film som kostar mycket att producera, säj 20 miljoner,
så kan Svenska Filminstitutet bara maximalt gå in med 11 miljoner. Resten av
pengarna får man försöka få tag på genom att gå till någon lokal organisation,
Film i Skåne, Film i Väst osv. Eller hos det privata kapital som vill ha säkra
kort…

5. Låt oss stanna här och ställa frågan: hur många debutanter klara denna
skärseld? Hur många lyckas helskinnade ta sig fram längs detta gatlopp? Ytterst få.
Debutanter? Kvinnliga filmare?

I decennier har vi filmare föreslagit och slagits för en annan ordning – men alltid
utan gensvar. Vi har ett ”branschavtal” som gäller filmbranschen, har vi fått höra,
inget ”kulturstöd till film”. Branschen har lagt beslag på de statliga medel om 200
miljoner, som trots allt skattefinansierar ”branschens avtal”. I detta filmklimat har
Producenternas förening, med Björn Rosengren som talesman, lyckats flytta fram
sina positioner och fått producenten klassad som ”den egentlige konstnären”, den
som ”gör” filmen och får beträda podiet och inkassera Guldbaggen för årets ”bästa
film”.

Reglerna för filmstödet befinner sig just nu i stöpsleven och mycket tyder på att
villkoren för debutanter och dokumentärfilmare kommer att stramas åt ytterligare.
Om man vill göra en dokumentärfilm så fanns det förra året tre konsulenter
man kunde vända sig till, två som finansierar långfilm och en som bara
finansierar dokumentärfilm. Fr o m i år finns det bara en. Förr kunde man få nej
från en konsulent och gå vidare till nästa. Men inte nu längre. Får man nej av den
kvarvarande dokumentärfilmskonsulenten så blir filmen aldrig av. Eller bekostas av
filmaren själv som ”kamikazepiloten” Bendjelloul, som under processens gång inte
ens hade råd att köpa mat…

6. Det finns så mycket mer att säja men det här kanske kan räcka som
förklaring till varför vi så sällan får se debutanter på Vita Duken och varför en
kraftfull kulturpolitik på filmens område är en nödvändighet och ett krav från oss
filmarbetare.

Stefan Jarl
Göran Gunér

När individer I sina företag eftersträvar vinstmaximering leds de som “av en osynlig hand” till att främja också samhällets intresse, faktum är att Smith I handel och kommers såg själva grunden till samhällets trygghet. Bankerna kan skapa pengar genom att låna ut pengar som kommer från lån som tagits i andra banker. ”Det moderna banksystemet skapar pengar ur intet. Processen är kanske den mest förbluffande uppvisning i fingerfärdighet som nånsin har uppfunnits” enligt Lord Stomp. ”Processen vilken banker skapar pengar är så enkel att hjärnan slår det ifrån sig”, säjer J.K. Galbraith. ”Den senaste tidens avregleringar har tillsammans med innovativ teknik stimulerat utvecklingen av finansiella produkter, såsom värdepapper med säkerhet i bakomliggande tillgångar, obligationer med bolånefordringar som säkerhet och kreditförsäkringar, som underlättar riskspridning” och Alan Greenspan fortsätter: ”Dessa alltmer komplexa finansiella instrument har bidragit till utvecklingen av ett mycket mer flexibelt, effektivt och motståndskraftigt finanssystem än som fanns bara för ett kvartssekel sedan”. Today almost everything is up for sale. Market values play a greater and greater role in social life. Market values crowd out nonmarket values. Det fiktiva kapitalet utvecklar ett egenliv. Pengar förvandlas i sig till en vara. We drifted from having a market economy to being a market society. Den offentliga skuldsättningen kommer att blåsa upp det fiktiva kapitalet på nytt utan att stimulera produktionen. Bankerna gör vinster utan att ta några som helst risker.Risken tas av staten. I Sverige växte penningmängden från 1982 till 2009 med 1 782 miljarder kronor under det att sedlar och mynt endast utgjorde en bråkdel, 64 miljarder. De sociala kostnaderna för den svenska 90-talskrisen blev stora och mycket skevt fördelade. ”Vård, skola och omsorg” drabbades mycket hårt. Antalet sysselsatta i offentlig tjänst minskade med flera hundratusen, och enorma besparingar gjordes på samtliga områden, inte minst i de generella välfärdssystemen. Liberaliseringen av finansmarknaderna möjliggör utövandet av finansiellt förtryck mot den offentliga sektorn och den reala ekonomin, samtidigt som den skyddar den andra sidan mot disciplinerande åtgärder, vilka i stället bara får status av uppförandekoder eller riktlinjer. Politiken har gynnat finansmarknaderna, slutat ”förtrycka” dem och genomfört en liberalisering i sådan omfattning att finansmarknaderna nu utövar ett förtryck mot den reala ekonomin. Spekulationsbubblans gigantiska utvidgning är ett…”