Vi gick båda i Skara läroverk och träffades genom en liten förening för litterärt intresserade elever. Vi var några stycken som skrev dikter som vi häftade ihop till små häften. Bertil skrev alltid de längsta och bästa dikterna. Vi delade intresset för film, ja, vi var i det närmaste filmfanatiker. På sommarloven gjorde vi små kortfilmer, om vi inte jobbade i skogen med att gräva diken eller röja sly. Bertil var en lysande fotograf, vann priser för sina stillbilder i fototidningen FOTOs tävlingar och utvecklade en teknik att underexponera och överframkalla negativen för att uppnå en dramatisk effekt. Han hade tillgång till en 16 mm kamera som vi laddade med 30 meters svart/vit omvändningsfilm. Bertil kunde genom sitt stillbildsfotograferande en hel del om framkallningens kemikalier och vi lyckades framkalla 30-metersrullarna genom att vaska dom i stora fat med framkallningsvätska. Sen fick rullarna torka i vinden på Bertils mammas klädstreck. Vi tejpade sen ihop bilderna till små filmer i en liten klippapparat.

1959 och 1960 hade vi turen att få arbeta på de filminspelningar som filmregissören Arne Sucksdorff genomförde inte långt från den by Bertil bodde i. Det blev vår inkörsport till ett liv med film. Bertil och jag kom båda in på Svenska Filminstitutets Filmskola, bl.a. med hjälp av Arne Sucksdorff. Bertil skrev ett långfilmsmanus som jag blev mycket imponerad av med sin moderna berättateknik där tidsbegreppet upplöstes och historien berättades drömlikt utifrån upplevelsen av ”den inre tiden”. Vi läste Alain Robbe-Grillets romaner och när filmregissören Alain Resnais kom med ”I fjol i Marienbad”, där ett nytt sätt att berätta filmiskt var gestaltat, tänkte jag att vi måste göra film på Bertils manus. Men vi lyckades aldrig få någon intresserad av vårt djärva experimenterande. Manuset blev liggande. Istället kom Bertil att arbeta med Vilgot Sjöman i ”Nyfiken Blå”, där Bertil gjorde en fristående sekvens. På Sandrews arbetade han också som producent till en rad spelfilmer. När jag själv gjorde dokumentärfilmer övertygade han Sandrews chef, Klas Olofsson, att flera av mina filmer skulle distribueras av Sandrews, även om de inte drog någon större publik. Så kom det sig att min film ”Tiden har inget namn”, på den stora premiärdagen Annandag Jul, fick sin premiär på Sandrews förnämsta premiärbiograf på Kungsgatan. När jag på kvällen gick ner till biografen för att se hur stor publiken var möttes jag av kassörskans besked att endast 2 personer sett filmen. Trots detta fiasko fortsatte Bertil att införliva flera av mina filmer i Sandrews repertoar. Bertil vidhöll sitt intresse för den dokumentära uttrycksformen och var också den som importerade Michael Moores ”Bowling for Columbine”, som blev en stor publiksuccé.

Sin första tid efter filmskolan bodde Bertil med sin fru i en lägenhet i Tensta där jag var en flitig gäst. När jag såsmåningom flyttade från Stockholm gjorde jag det till en vana att besöka Villa Sandrew på Floragatan 4 på Östermalm och knacka på Bertils kontorsdörr på andra våningen, han hade alltid tid för mig. Efter sin pensionering fortsatte Bertil som konsult åt Sandrews men satt också i Svenska Filminstitutets styrelse. Bertil var lite yngre än jag men gick bort före mig, det är svårt att acceptera.

När jag letar igenom gamla bilder hittar jag ett gruppfoto taget av Bertil med ”vårat gäng”, 6 personer samlade på trappan framför den förfallna kåk vi höll till i och gjort till våran mötesplats, alla tittar in i kameran, ingen ler. På baksidan har Bertil skrivet: ”Waiting for Hemingway”, 1963. Hemingway var en av våra idoler. Det är 52 år sedan.

Theo Colburn var intensivt verksam in i det sista, hon blev 87 år.

Av programledaren fick jag i går veta att 50.000 sett filmen, en enastående publiksiffra för att vara Kunskapskanalen! Ett av mina barn ringde för att berätta att på Kunskapskanalens Facebok-sida så har inget program fått så många ”likes” som Godheten – PÅ HELA ÅRET 2014! Diskrepansen mellan vad public service bedömer som ”relevant” och vad som publiken vill se kunde m.a.o. inte vara större! SVT:s ledning mot folket.

Den diskussion som förs i filmen lever vidare, trots SVT:s försök att begränsa yttrandefriheten. I dagens SvD skriver den lysande journalisten Andreas Cervenka (som medverkar i filmen) på nytt om de frågor som filmen diskuterar, nu om bankernas absurda vinster baserade som de är på skattebetalarnas bidrag till den ”räddningsfond” Alliansen införde. Miljardernas strömmar in till bankerna men skattebetalarnas pengar utgör bankernas huvudkudde. Artikeln bär titeln: ”Ursäkta, var är våra 34 miljarder?” En sådan granskning skulle aldrig SVT acceptera. Man har ju slagit fast att ”kritik av kapitalismen” inte får förekomma i det reguljära programutbudet, vare sig det är val eller inte. Artiklar i SvD betraktas som vänsterpropaganda…

Cervenkas artiklar ligger nu till grund för en pjäs som Dramaten sätter upp, där råder tydligen yttrandefrihet. I en intervju i samband med pjäsen säjer Cervenka att han lider av att kallas vänsterextremist så fort han deltar i den internationella debatten om ekonomi, en debatt som dagligen förs i t ex Finacial Times av bl a gurun Martin Wolf.

Programledaren berättar i ett mail till mig att hon i debatten efter filmen ställde frågan om jag som filmare skulle få fortsätta att göra film i framtiden. De medverkande kunde tänka sig detta, skriver hon. Men jag är realist. Självklart skulle det vara omöjligt efter denna process. Det skulle vara idiotiskt att göra en ny film som kräver så mycket arbete för att avsluta med att den inte visas. Min nya film försöker jag nu finansiera på andra vägar, utan SVT. Jag tror att det ska kunna lyckas.

SVT brukar lägga ut sina program på SVT play. Där har man lagt ut debatten med sina rättegångslika former i 28 dagar. Filmen däremot i 5 dagar bara, trots att filmen är orsak till debatten. Så hanterar SVT yttrandefriheten till sin egen förmån. Varför utsätta sig för sådant maktspråk? Jag kommer i alla fall aldrig göra det igen.

Jag poströstade långt före valet eftersom valrörelsen till så stor del kom att handla om makt, maktspel och vem blir störst. Inga visioner, ingen ideologi. Vad vill vi göra med Sverige? Vilken sorts land vill vi ha? Det är en av de tristaste valrörelser jag kan minnas. Åren med Alliansen har varit de inställda upprorens tid. Alliansen har kunnat härja fritt. Sällan har det varit så tyst i leden, inga strejker, ingen facklig opposition värd namnet. Och nu ligger politiken i vågmästarpartiet Sverigedemokraternas händer, och det i hela landet…

Jag kommer fortsätta drömma om ett mer solidariskt och empatiskt samhälle, ett samhälle med plats för alla, där inte bara de redan gynnade har en framtid, där siste man är lika mycket värd som den med den fetaste plånboken, att vi slipper girigheten som ideal. Demokrati och yttrandefrihet är några av de finaste ord jag känner och måtte dessa begrepp återfå sitt rätta värde, som Marknadsamhället nu berövat dem.

Verklig politisk förändring kommer att ta tid. Att riva ner är lätt och går snabbt, bygga upp är mödosammare. Fyra år är en kort tid på jorden. Hoppet har i alla fall ”inte ramlat ur fickorna”.

Filmen handlar om den sociala situationen i Göteborgsförorten Biskopsgården och kampen för att förändra situationen med de många dödsskjutningarna, gängkriminaliteten, arbetslösheten, bostadssituationen och den förtärande vanmakten. Med de Svarta Pantrarna i USA som förebild har en allt starkare ungdomsrörelse växt fram som kämpar mot de lokala politikernas vanstyre och nonchalans. Den nu åldrade Bobby Seale från Black Panthers är t.o.m. inbjuden och medverkar i filmen.

Upphovsmännen själva har varit rädda för att SVT:s beslut om Godheten också skulle drabba dem. Filmen är angelägen och ett bra exempel på vad som SVT självklart ska visa.

Lite ironiskt eftersom en av upphovsmännen, Leo Palmestål, bad om mina synpunkter och råd, något som jag också levererade. Vi hade kontakt redan under deras första film om Pantrarna ”Behandla oss inte som djur” från 2012, också den en film om kampen.

Filmen ska visas i en entimmesversion och jag undrar vilka sanningar i långfilmsversionen som fått stryka på foten. Jag blir självfallet nyfiken på hur Pressetiska Rådet resonerat denna gång. De politiska gränsdragningarna blir allt delikatare. Se filmen före valet!

Motdemonstranterna fick betala ett högt pris för sina protester genom att bli nedridna av polisens hästar, slagna blodiga av polisens batonger och förda till sjukhus, en kördes över av en polisbuss, några arresterades och anklagades lögnaktigt av polisen för att ha slagit ambulanspersonalen med påkar och kastat gatsten och flaskor. Nazisternas yttrandefrihet måste garanteras, särskilt nu i valrörelsen, summerade justitieministern. Ett 20-tal orter väntar på nya möten. Samhällets engagemang för att skydda yttrandefriheten är storstilat, minsann…

När SVT bestämmer sig för att Godheten inte kan visas i de ordinarie tv-kanalerna ens efter valet är uppslutningen från Makten inte lika storstilad. Filmen kommer att visas i Kunskapskanalen senare i höst och då med en inledande debatt, har VD Eva Hamilton meddelat i en intervju i P 1 för en tid sedan. På SVT råder alltså en ”graderad yttrandefrihet”.

I går skulle jag ha inlett min höstturné med filmen i Härnösand. Men jag har fått ställa in därför att jag drabbats av en följdsjukdom till borelia. Jag skulle ha varit på flera platser med filmen. Jag är ledsen för att jag nu inte kan men är glad för att filmen fortfarande efter 19 månader är aktuell och visas runt landet! (I Härnösand var det full salong, 160 personer, får jag veta genom mail nu på morgonen och debatten blev livlig, dessutom visades min nya kortfilm ”Ojämlikhet dödar”.)

I Dagens Nyheter i helgen framträdde skådespelaren Thommy Berggren i en stor intervju där han berättar om sitt politiska engagemang och varför han medverkade i Godheten. Filmen har trots allt, inte minst tack vare Folkets Bios visningar, blivit en del av valrörelsen. Nu är det två veckor kvar till valdagen.

När valet är över återstår den centrala diskussionen om yttrandefrihetens gränser, ska de sättas av Makten, Marknaden eller Folket? Existerar det något sådant som demokrati utan yttrandefrihet? Jag blir betänksam när en kollega, som försökt sälja en film till SVT, ringer och berättar om SVT:s beslut. SVT vill inte ha filmer som är ”speakerdrivna”, dvs som har en berättaröst, utan ”vi prioriterar filmer som har starka karaktärer eller skeenden”, ja, som i en spelfilm. ”Ett sådant dramaturgiskt berättande skapar mer av identifikation och engagemang”, heter det.

Är det verkligen så våra framtida filmare tvingas arbeta för att få tillgång till SVT:s yttrandefrihet?

”Det är möjligt att årets viktigaste film är en svart-vit kortfilm. Det är en på sitt sätt mycket okomplicerad film. Den arbetar med en mycket sparsmakad dramaturgi. Två män. En bok. Två fåtöljer. Ett par stillbilder.
 En av männen förevisar en karta som visar på olika linjer i tunnelbanenätet i London. Den dramatik som finns äger istället rum i samtalet.
 ”Ojämlikhet dödar är både namnet på filmen och slutsatsen som skildras med en grymsjälvklarhet.
Det blir också genom samtalet mycket enkelt att se hur klass, kön och etnicitet reducerar oss från levande varelser till objekt i en annan och mycket större ekonomi.”

Filmen las därefter ut på nätet via den här sidan men också via sidan: www.politism.se

Redan efter 3 dygn hade den dån setts av över 2.200 tittare. Professor Göran Therborn mailar mig ett glädjerop från Johannesburg där han just nu befinner sig.

Allt fler rapporter kommer om hur ojämlikheten ökat. LO har tidigare beskrivit hur såväl jobbskatteavdraget som RUT och ROT-avdragen gynnat de redan förmögna och ökat klyftorna i samhället. Den fackliga tankesmedjan Katalys kom häromdagen med en rapport med samma innehåll.

25 gånger mer till tiondelen med högst inkomst, de rikaste alltså, än till tiondelen med lägst inkomst, de fattigaste. Enligt Regeringen ska medelklassen ha tjänat mest på dessa nyliberala reformer men det är alltså falskt. Istället gäller: ju högre inkomst, desto större inkomstökning. De där uppe disponerar i kronor nu 70.000 i snitt under det att de där nere disponerar knappt 3.000.

Men inkomsten är bara en del av komplexet ojämlikhet, vilket kortfilmen gör sitt bästa för att reda ut. Filmen lägger alltså till en ytterligare dimension till den som avhandlas i Godheten.

Inequality Kills behandlar jämlikhetsproblematiken i ett möte med professor Göran Therborn, som i sin nya bok ”The killing fields of inequality” ger den kanske djupaste analysen hittills av detta komplex.

Såhär skrev författaren Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad om filmen när den visades vid filmfestivalen i Båstad nyligen:

“Det är möjligt att årets viktigaste film är en svart/vit kortfilm. Det är en på sitt sätt mycket okomplicerad film. Den arbetar med mycket sparsmakad dramaturgi. Två män. En bok. Två fåtöljer. Ett par stillbilder. En av männen förevisar en karta med olika linjer i tunnelbanan i London. Den dramatik som finns äger istället rum i samtalet.”Ojämlikhet dödar” är både namn på filmen och slutsatsen som skildras med en grym självklarhet. Det blir också genom samtalet som förs mycket enkelt att se hur klass, kön och etnocitet reducerar oss från levande varelser till objekt i en annan och mycket större ekonomi.”

Vad är det som pågår?

SVT:s VD Eva Hamilton har förbjudit Godheten att visas i de ordinarie tv-kanalerna – inte ens efter valet. Skälet är att ”filmen kritiserar kapitalismen”.

Idag har näringslivspampen Pehr G Gyllenhammar medverkat i såväl tidningar, radio och tv i anledning av sin nya bok ”Oberoende är stark”. I den går han till stark attack mot, ja, just det: kapitalismen. Han riktar svidande kritik mot den ökande ojämlikheten, de höga direktörslönerna, bonusvansinnet, det nya klassamhället, den höga ungdomsarbetslösheten, den måttlösa girigheten…

I en intervju i Sveriges Radio kallar Gyllenhammar sig själv ”rebell” och efterlyser ”krafter underifrån” som kan sätta sig till motvärn mot en utveckling som hotar hela samhällsbygget. Var finns de ”tuffa förhandlarna” inom facket, frågar han, som kan bjuda motstånd, varför jamsar man bara med?

Hur i hela fridens namn kan Public service släppa fram en sådan kritisk röst? Dessutom i valtider? Och nära på parallell till den de medverkande i Godheten framför! Varför, frågar jag för femtielfte gången, fungerar yttrandefriheten bara för vissa?

Samtidigt visar nya rapporter från OECD att Alliansen lyckats krossa facket. Metoden har varit att slopa avdragsrätten för fackavgiften, sänka A-kassan rejält och höja fackavgifterna. Flykten från facket har varit större än i något annat OECD-land. Ersättningen från A-kassan är nu lägre än OECD-genomsnittet. Facket har försvagats med följd att lönekrav, arbetsmiljö, jämställdhet m.m. kommit ur fokus. Facket tar inte längre strid. ”Vi har blivit ett normal land…” kvittrar den f.d. socialdemokratiske finansmannen Klas Eklund, mannen bakom sossarnas 90-talsprogram som satte fart på nyliberalismen.

Dagens ekonomer såväl som Konjunkturinstitutet är överens om att skatten måste höjas flera procent för att vi ska kunna bibehålla vår välfärd, skola, vård och omsorg. Men istället kan Alliansen se sig som segrare i ”VM i skattesänkningar” konstaterar SvD, inget annat OECD-land har gått så hårt fram. ”Vi har blivit mer lika andra länder” konstaterar den pratsjuke minister Ullenhag. Hur kan man vara så gemen att man skryter med att folket fått en sämre välfärd på alla plan, skattekvoten då undantagen?

Politikerna tillhör den grupp i samhället som fått de högsta löneförhöjningarna, och då ifrån en redan hög lönenivå. Samtidigt som reglerna för vad som får framföras i Public service skyddar politikerna och den politik de driver från kritik. Det kallar i alla fall inte jag för ett demokratiskt samhälle.

Gyllenhammar är rädd för att tystnaden från facket och bristen på motstånd i framtiden kommer att leda till en explosion underifrån, skarpare konfrontation är någonsin tidigare – revolt helt enkelt, om exploateringen av människan tillåts fortsätta.

Från och med idag kan du se min nya kortfilm ”Ojämliket dödar/Inequality kills” här.

När de förmögna i vårt samhälle skapar sin rikedom förlorar de samtidigt sin medkänsla och empati. De rika fokuserar på sina egna intressen, isolerar sig gärna gentemot den mindre lottade, vill bo med sina likar. De ser på sin rikedom som att de själva skapat den oberoende av andra.

Vilka stannar vid ett övergångsställe och släpper fram fotgängare? Det gör de mindre bemedlade i sina skruttbilar dubbelt så ofta som lyxbilskonsumenterna…I sina experiment visar Paul Piff också att de med mindre inkomst dubbelt så ofta skänker pengar till behövande än dem med högre inkomst, detta trots att skänka pengar ger större tillfredställelse och lycka än snålhet. De rika fuskar mer än de fattiga, gömmer pengar i utländska banker och vill förbjuda tiggare på våra gator…

Pengar gör oss helt enkelt mindre benägna att hjälpa andra. Duka upp ett bord med godsaker och de rika tar dubbelt så mycket och ofta som de med lägre inkomst. De rika uppför sig helt enkelt, enligt psykologen Piff, som riktiga rövhål, där av ”rövhålseffekten”.

Professor Richard Wilkinson, som är med i ”Godheten”, reder i filmen ut vad ojämlikhet ställer till med och orsakar i ett samhälle. I en annan TED-föreläsning samtalar Wilkinson med psykologen Paul Piff om vad den tilltagande ojämlikheten får för konsekvenser.

I Gaza dör nu allt fler barn som resultat av de svåra skador de erhållit under det månadslånga kriget. Sjukhusen är överfulla, i flera fall sönderskjutna och blockaden hindrar mediciner i tillräcklig omfattning att komma in. Bilderna på lemlästade barn, som finns i mängd på nätet, är outhärdliga att ta de av. I SvD läser jag om hur konflikten urholkat de empatiska känslorna hos den israeliska befolkningen: ”Medkänsla för civila offer i Gaza ses som förräderi”. Jag mår inte dåligt av de civila offren, intygar en intervjuad israel.

-”Vi borde utplåna dem”, säjer en annan. En lärare vid ett universitet hade dock uttryckt medkänsla för de lidande men fick då en reprimand av universitetets ledning om att hans känslor ”inte var förenliga med universitetets värderingar”. Uppenbarligen är det inte bara rikedom som förstör förmågan till empati och medkänsla.

Min nya kortfilm ”Inequality kills/Ojämlikhet dödar” visades i Almedalen under politikerveckan på Folkets Bios biograf där och visas nu på Filmfestivalen i Båstad. Den behandlar jämlikhetsproblematiken i ett möte med professor Göran Therborn, som i sin nya bok ”The killing fields of inequality” ger den kanske djupaste analysen hittills av detta komplex.

Jag lägger nu ut den på nätet här på Godhetens sida. Den är 10 minuter lång.

Samtidigt i en annan del av världen begraver palestinierna 1000 döda kamrater, offer för Israels terror mot Gazaremsans befolkning. En del gravar behöver inte vara så stora, hälften är nämligen barn. Jag kan inte se alla bilderna på förödelsen utan att få yrsel.

När vi gjorde ”Flickan från Auschwitz” om Cordelia Edvardsson kom vi aldrig in i Gaza. Vi stoppades vid gränsen av Israels militär. ”Ser det likadant ut därinne som här?” hör jag mig själv fråga. Cordelia tittar på mig irriterat och säjer: ”Det är världens mest tättbefolkade landremsa, vad tror du?”. Jag skäms över min korkade fråga, det är 30 grader varmt, även inne i bilen när vi far vidare.

Min dotter har kontakt med en palestinsk fotograf i Gaza vars familj vill fly helvetet p gr a sina barn. Men alla övergångar är är stängda, överfulla sjukhus och FN-skolor, som tjänat som skyddsrum, bombas. Ingen i Gaza firar md champagne.

Jag beundrar alla ungdomar som reser från Sverige till Palestina som frivilligarbetare. Låt oss alla göra vad vi kan. Vi kan åtminstone avstå från champagnen och skänka pengarna till Läkare utan gränser.

Isarels myndigheter uppmanar palestinierna att söka skydd just i FN:s skolor – för att sedan bomba dem som sökt skydd där, barn, i dag bombades den tredje skolan. Vidrigt! Varje dag dör 10 barn i genomsnitt…

Den norske överläkaren Mats Gilberth, 67 år, har i varje militär konflikt tagit sig till Gaza och arbetar där vid sjukhuset och tar hand om skadade, med de små medel som står till buds. Arbetar dygnet runt och tvingas se många patienter dö av sina skador på operationsbordet, en enastående insats. En sann hjälte! Fremskrittspartiets Siv jensen anklagar nu honom för att med sin medmänsklighet ”bedriva anti-israelisk propaganda”. Fullkomligt sanslöst. Och detta i ett land som gjort sig känt för sina tidigare insatser för hjälp till Palestina.

Norsk politik blir alltmer obegriplig. Ytterst få flyktingar från Syrien har tagits emot, bara någon procent av dem som Sverige tagit emot. Norge är världens rikaste land. Nyligen fattade man beslut om att kommunerna kan förbjuda tiggeri. Detta samtidigt som affärsmannen Tor Olav Tröim från bolaget där han varit anställd, Seatanks, får 1, 6 miljarder i avgångvederlag. Det största som nånsin utbetalts i Norge, 1,6 MIJARDER… Hur många liter champagne blir det?

”En mångfald av röster” är nödvändig för SR, ja, rent av en plikt för SR att försvara, sa han. Journalisten från SvD menade att programmet uppmanade till våld mot samhället och speglade uppenbara åsikter från en vänsterextremist, som i en intervju dessutom ska ha kallat sig ”kommunist”. Martin Jönsson försvarade likväl programmet och menade att yttrandefriheten till varje pris måste försvaras och även att extrema åsikter måste få komma till tals. Även om man är ”kommunist”.

Jag är inte kommunist. Jag är öht inte partiansluten eller för något partis talan. Men uppenbarligen gäller inte yttrandefriheten för mig och min film Godheten. Min film går inte att visa. Den uppmanar inte till våld, den analyserar och kritiserar fenomen i vår samtid och vårt samhälle som folk i gemen är mycket engagerade i och talar om. Det här visar hur skumt, hur styrt av dolda intressen, beslutet att stoppa filmen är. SVT går helt enkelt maktens ärenden, eller ska vi säja: Alliansens.

Vad som slog mig var att hon i detta program med sin stora lyssnarskara, mitt på dagen, tilläts av Sveriges Radio att få framföra sin radikala systemkritik. Jag tackar yttrandefriheten, som vi alltid måste försvara, för att detta är möjligt samtidigt som jag absolut inte kan förstå varför inte jag får ta del samma möjlighet med min film Godheten. Jämfört med Athenas svidande uppgörelse i 90 minuter är min film rena barnleken, ett nålstick, som jämförelse. Vilka principer styr, undrar jag –  om nu någonting öht styr…”Kritik av kapitalismen” får enligt vd Hamilton inte framföras i Sveriges Television, Gäller andra regler för Sveriges Radio?

I mitt alltmer svällande arkiv råkar jag hitta en artikel från 2006 i SvD med rubriken ”Optionsfesten på SEB”. Den fångar, kanske p gr av Athenas sommarprat, omedelbart mitt intresse. Den handlar om hur SEB:s Ledning gör jätteklipp på börsen genom sitt optionsprogram, de 700 SEB-cheferna blir i ett slag alla miljonärer – alltså utöver den vanliga lönen. Mest av alla får Annika Falkengren, står det alltså i artikeln från 2006.

Sen kom kraschen 2008. En enorm kritik drabbade SEB:s mer än generösa belöningar. Styrelsen bestämda sig då för att huggsexan var över och gjorde om belöningssystemet så att det inte kom att framstå som så chockerande girigt. Nu 2014 när de stora bankerna gjort vinster om 100 miljarder på årsbasis har man istället dolt ersättningssystemet i rapporterna, som dock i praktiken nu ärännu fetare!  Vd Annika Falkengren får i pension  130 miljoner om hon lever lika länge som kvinnor gör i vårt land genomsnittligt.  Fri bostad, fri bil, fri läkarvård och tjänstepersonal har hon redan nu. Matchingsrätter, performance shares och aktierätter om 15 miljoner drygar ut kassan ytterligare…

Situationen idag liknar alltså nästan helt situationen före 2008 års finanskrasch, girighet, oanständigt rofferi, måttlöst begär. Varslar denna nya gränslösa girighet, om än bättre dold,  om en ny finanskris, liksom 2006? Kommer vi alltså om några år få uppleva  ett nytt 2008? Det är det i dag många som fasar för…

I SvD skriver ekonomijournalisten kritiskt om Alliansens tjatiga mantra om ”ordning i statsfinanserna”. Han finner det  mycket märkligt ”att definitionen av vad som är ”ordning” inskränker sig till det budgetmässiga årliga saldot och inte det mer avgörande hur den offentliga sektorns balansräkning ser ut och inte minst vad som driver dess framtida ”intjäningsförmåga”.

Ja, inte är det en handfull stenrika bankdirektörer som svarar för den intjäningsförmågan! Per Lindvall nämner som ett exempel att bara den statliga bruttokostnaden för ränteavdragen  för  bostadslånen uppgår till 30 miljarder per år! Sen har vi rotavdragen om 15 miljarder per år till de redan rika. Dessa rika fick dessutom när fastighetsskatten avskaffades, och ersattes av en avgift som drabba alla husägare, en sänkning om 90%! Och som vi alla vet har detta medverkat till att allt mindre nya bostäder byggs och underklassen får trängas i överbefolkade lägenheter.

Alliansen har genomfört en historisk omfördelning av inkomsterna till de redan rikas fördel. Något ökat välstånd i övrigt har vi inte sett röken av!  Sjuksköterskorna  har nekats sina krav om en ingångslön om 24.000 kronor i månaden. Vad för slags ordning i ekonomin är detta?  Hur långt kommer denna utveckling tillåtas löpa innan det blir revolution? Än så länge ser vi bara förortens i desperation brända bilar…

Jag har kamrater i invandrartäta Jakobsberg som inte ser utvecklingen med blida ögon utan planerar för uppror. Och då, mina vänner, kommer det inte att räcka med några brända bilar. Folket vill ha rättvisa.

Jag har gjort en kortfilm om den tilltagande omjämlikheten, som är en annan sida av problematiken. En kampfilm om 10 minuter med titeln ”Ojämlikhet dödar”, en intervju med professor Göran Therborn som i sin nya bok ”Inequality kills” undersöker ojämlikhetens konsekvenser. Filmen visades i Almedalen under politikerveckan och kommer att visas under filmfestivalen i Båstad. Sedan lägger jag ut den på nätet.

SVT har gjort vad de kunnat för att sabotera visningen av Godheten. Vd Hamilton säjer att ”kritik av kapitalismen” aldrig kommer att visas i SVT:s ordinarie kanaler. Beslutet att visa filmen i Kunskapskanalen, dessutom efter en inledande debatt, kommer bara att generera motstånd på gatuplanet och om Hamilton tror att hon vunnit så tror hon fel. Jag kommer i alla fall aldrig ge mig. Jag har yttrandefriheten på min sida – hon har bara sina miljoner, fattiga människa. En ynkrygg, det är vad hon är.

Denna Carola Lemne har tidigare varit chef för Danderyd sjukhus och som av en tillfällighet går nu Centern ut med att om dom vinner valet ska Danderyds sjukhus säljas.

Lemne har åsikten att ”vinster i välfärden är en absolut nödvändighet”. Inte för ett ögonblick reflekterar hon över hur det kan komma sig att vård, skola och omsorg fungerat utmärkt i decennier utan att riskapitalbolagen skött välfärden.

Men varför denna monstruösa lön? Därför att hon är extremist. Hon säjer det högern inte vågar tala om öppet, utan att genera sig. Så här säjer hon i Dagens Nyheter:

”-ALLT som förs fram av de politiska partierna MÅSTE bedömas efter måttstocken: bra eller dåligt för svenska företags konkurrenskraft.”

Alltså, ska vi sälja vapen till krigförande länder?
-Ja, om vi tjänar på det.

-Ska vi handla med korrumperade, rasistiska, förtryckande diktaturer?
-Ja, om vi tjänar på det.

Ska vi köpa från länder som satt barnarbete, förbud mot fackföreningar och kvinnoförtryck i system?
-Ja, om vi tjänar på det.

Ska vi importera varor som innehåller förbjudna kemikalier och som saknar bestämmelser för djurhantering?
-Ja, om vi tjänar på det.

Osv.

Carola Lemne är en högerextremist som får Jimmie Åkesson att framstå som en blygsam mittenpolitiker. Inte ens gamle Wallenberg skulle under 60-talet vågat säja nått liknande…Idag är vänstern tyst inför extremister av det här slaget.

VD Lemne får 6 miljoner i lön för att lansera denna moral, att allt i livet är till för att tjäna pengar på. Babylon rules.

Vem som helst kan tydligen köpas för pengar, ta bara socialdemokraternas tidigare talesman Östros, som inför det socialdemokratiska förslaget om en bankskatt som han tidigare talat varmt för, nu protesterar mot – som språkrör för Bankföreningen. Allt är till salu…

Nu duggar bankernas kvartalsrapporter in. SEB gör en kvartalsvinst om 5,5 miljarder och vd Annika Falkengren är stolt när hon i Båstad låter sig intervjuas.

-”Pengar har aldrig varit såhär billiga, det har aldrig funnits såhär mycket likviditet och börserna är tillbaka på all time high.”

Det är med andra ord ovanligt lätt att tjäna pengar, för lätt eftersom Falkenberg samtidigt är lite orolig.

-”Det någonting som gör att det inte känns riktigt bra. Vad det är vet jag inte…”, säjer hon.

Här har vi alltså en vd för en av Sveriges största banker som ärligt säjer att hon inte förstår varför banken tjänar sina pengar så lätt…

-”Det är viktigt att alla har beredskap för vad man ska göra om man blir av med sitt jobb eller om Sverige går in i en ny kris?” fortsätter hon, nu än mer orolig.

Herregud, vad är det människan säjer? Döljer hon i sin ångest något vi alla borde veta mer om? Har hon så hög lön att hon lovat hålla käft om vad hon vet?

”Vi har att göra med en alltigenom politisk värld och ett alltigenom politiskt samhälle, som sätter den här världen i rörelse. I själva verket är människan en alltigenom politisk människa, hon kan göra och tänka som hon vill och förneka detta faktum när som helst.”

Så skriver författaren Thomas Bernard, vilket manar till eftertanke.
Idag kom JK med sitt besked om att Avpixlat får skriva vad man vill på sin sida på nätet. ”Otrevliga och uppseendeväckande yttranden måste i yttrandefrihetens namn få finnas”, säjer JK i radio och friar.

Högern får tillgång till den demokratiska rättigheten, yttrandefrihet, men inte min film ”Godheten”, som inte ens efter valet får visas i de ordinarie SVT-kanalerna. Det är en skam och ett vittnesbörd om vart detta samhälle är på väg.

De rikaste i Sverige fortsätter att bli fler och fler. Av Europas nästan 4 miljoner dollarmiljonärer finns över 80.000 i Sverige, en ökning med över 15% sen förra året. En miljon dollar exklusive bostad, samlarobjekt, förbrukning och konsumtion, alltså investerbar förmögenhet. Samhällsklyftorna växer i rasande fart.

”Växande klyftor är inte bra”, säjer ordförande i Brittiska Finansinspektionen lord Adair Turner. ”Det gör att samhället och medborgarandan rostar sönder”. Vi lånar alltmer pengar och våra skulder riskerar stabiliteten i hela det finansiella systemet, fortsätter han. ”Det är som alkoholism, för att upprätthålla en livsstil konsumeras mer alkohol än vad som är nyttigt”. Det värsta är att denna lånekarusell stimulerar de problem som en gång orsakade krisen 2008. Privat skuldsättning stiger men driver ingen verklig, reell tillväxt. Om allt fler lever på lånade pengar ju ojämlikare blir samhället, dessto mer krediter behövs för att hålla allt flytande. Det är bara de rikaste som blir alltfler i en allt stigande takt. Västvärlden är fast i lågt resursutnyttjande och hög arbetslöshet, säjer alltså Turner i en intervju i SvD.

Idag är det t.o.m i Sverige skattemässigt lönsammare för företag att investera med lån än med eget kapital. Detta är samhällsekonomiskt osunt, säjer den svenska Företagsskattekommitén. Det har bara gått 80 år sedan Kreuger med sina lånade pengar höll på att skjuta hela landet i sank. Men vi agerar som om denna katastrof aldrig inträffat.

Marknaden vimlar av pengar efter Alliansens alla skattesänkningar. ”Det är galet att ha noll skatt på förmögenhet och arv”, säjer ekonomen Thomas Piketty. Och då menar han inte bara att ojämlikheten ökar…

Och statsminister Reinfeldt fortsätter tjata om hur välskött den svenska ekonomin är under hans och finansminister Borgs ledning. När ska svenska folket få upp ögonen för att han bluffar?

På lördagar sänder Ekot kl 13.05 regelbundet en intervju med någon av samhällets makthavare.

Lördagen 7.6 var det dags för en intervju med Eva Hamilton, SVT:s avgående chef. På frågan varför min film Godheten stoppades från visning i SVT, men kunde visas via Aftonbladet 1:a maj, svarade Hamilton att skälet var att filmen ”kritiserade kapitalismen”. Äntligen ett klart besked om vad som gäller för SVT.

För några år sedan blev det möjligt att begära ut papper från SÄPO för att ta reda på om man var registrerad och övervakad. Det gjorde jag. Jag blev faktiskt förvånad när jag fick veta att jag var registrerad och övervakad av den hemliga polisen SÄPO sedan 1968. Då hade jag i en artikel kritiserat att företag kunde stoppa reportage, gjorda av filmande reportrar, genom att krypa bakom en lag om fotoförbud p gr a hänsyn tillrikets säkerhet, besök var förbjudna. Detta i en tid då fackets krav på arbetsmiljö och säkerhet var intensiv. Kapitalismen skulle lämnas i fred.

Nu läser jag om en rad vetenskapliga rapporter om hur kapitalismen i USA har gynnat de rikaste på bekostnad av den fattigaste delen. 1 % äger 30% av landets tillgångar under det att 1 av 3 lever under fattigdomsgränsen. Finanskrisen har skyndat på denna ojämlika utveckling, den rikaste procenten har kammat hem 95% av den tillväxt som följde efter finanskrisen. I boken ”The price of inequality” skriver Joseph Stiglitz om hur de samhälleliga följderna av denna ojämlikhet blivit oacceptabelt stor, tillväxten minskar, social oro ökar, ekonomin blir instabil osv. Detta kan skildras i USA men skulle om det gällde Sverige aldrig tillåtas att skildras i SVT. ”Kritik av kapitalismen” ska hållas utanför debatten säjer alltså Hamilton, precis som 1968 då SÄPO förde in mig i sina rullor.

Jag menar att det är befängt att kritik skulle kunna skada ett samhälle, att man kritiserar är ju för att man vill rikta uppmärksamheten på något där man vill medverka till förändring. Ett samhälle växer av att ifrågasättas och debatteras, att genom den demokratiska rätten att föra fram synpunkter förhindrar att samhället stagnerar.

När vi arbetade med filmen Underkastelsen i USA frågade en av de medverkande professorerna vart Sverige har tagit vägen…Sedan en tid, sa han, har vi vant oss vid att ni inom forskningen varit världsledande. Nu däremot hör man aldrig något från era forskare. Jag var tvungen att svara att anslagen till forskning sedan många år stagnerat. Våra mål att ligga i forskningens framkant var inte längre politiskt intressant. Vi klarar oss lika bra genom att inta en medelmåttig position, vi behöver inte ligga i täten utan kan lika gärna invänta övriga länders forskning. Det blir billigare så…Om detta skrev jag faktiskt ett brev till forskningsminister Jan Björklund och fick till svar från en sekreterare att de mottagit brevet. Så var det med det.

Område efter område har drabbats av den här laissez-faire-attytiden. På miljöområdet t. ex har man lovat att prioritera en ”giftfri miljö”, men i handling gjort det motsatta. Farliga kemikalier skulle stoppas – men trots beslut har ingeting hänt. Farliga bekämpningsmedel i vår mat hade man tidigare hårda regler för men nu har man bestämt att minska skyddet för vår hälsa och vår miljö, nu ska bönderna på frivillig väg avstå från farliga bekämpningsmedel. Vi ska inte längre vara föregångare, det räcker så bra med att vara medelmåttig…Alliansen berömmer sig ofta med att vara bäst i klassen när det gäller ekonomi – men priset är alltså människans hälsa och miljö.

På ett annat område är kritik nödvändig. Äldreomsorgen måste privatiseras för att bli bättre, heter det i den ideologiska propagandan. Den kommunala omsorgen klarar inte kraven. Men man har bara torgfört en myt. Kommunal kan nu i en undersökning visa att lönerna är lägre, anställningsvillkoren sämre och därmed blir vården sämre i de privata alternativen. Ändå vill man lagstifta om ett tvingande krav på att privatisering måste införas över hela landet. Med dessa små exempel vill jag bara hävda nödvändigheten av att kritik får framföras. Till och med i valtider….Kapitalismen får inte undantas, vare sig av SVT eller SÄPO!

För några åt sedan skrev författaren Stig Larsson att om rådande tidsanda får härja vidare kommer det ”att sluta med att man skjuter konstnärerna”. Provokativt, javisst, men vad ska man tro när SD:s Margareta Larsson i en riksdagsdebatt föreslår fängelse för konstnärinnan Carolina Falkholt som på sina dekorativa målningar vävt in en abstrakt bild av en vagina. ”Konsten ska ha ett syfte och inte provocera och få människor att må dåligt”, hävdar Margareta Larsson. Så lät det en gång i förtidskrigets Tyskland. Och vi vet slutstationen…

Avsaknad av ett genuint engagemang för kulturfrågorna har bidragit till Alliansens dåliga siffror i Eu-valet. Det är jag övertygad om. Den tid Alliansen nu har kvar vid makten har ökat takten i de förslag som nu läggs på bordet – ifall man skulle förlora.

Göran Blomberg, utredare på Kulturdepartementet, lägger nu fram en utredning om att helt avskaffa Filmavtalet mellan staten och filmbranschen. Detta stöd har just fyllt 50 år.

Harry Schein kom 1963 på den geniala idén att beskatta den kommersiella filmbranschens korkade pilsnerfilmer och med dessa medel istället stödja den värdefulla, konstnärliga filmen. Men nu föreslås att hela denna skatt lämnas tillbaks till den kommersiella branschen.

Göran Blomberg föreslår nämligen att skatten återgår till att stödja den kommersiella filmbranschens ständiga jakt på vinst. Den bransch som redan äger nästan allt, får nu hela kakan. En liten smula blir kvar som stöd till distribution och visning – för att, vad jag förstår, möjliggöra en buklandning nu när biografernas visningsverksamhet allt snabbarer krakelerar i tävlan med konkurrens från nätet.

Godnight and godbye!

Det finns bara ett svar på denna groteska högerpolitik. Rösta bort den kulturfientliga Alliansen från makten i september! Vi måste bli av med dessa marodörer!

Jag försökte häromdan räkna samman hur många som sett Godheten från premiären för snart 1 ½ år sedan och fram till nu. Efter SVT:s ovilja att visa filmen har den lagts ut på nätet på flera ställen och försäljningen på DVD har ökat drastiskt. Det är svårt att summera men en skattning hamnar på runt 150.000 människor. Det är mäktigt. Jag är glad för allt stöd jag fått.

Jag har just avslutat två kortfilmer varav en ska visas under politikerveckan i Almedalen i juli, ”Inequality kills”, om den ökande ojämlikheten, inte bara här i vårt land utan över hela Europa.
Jag har dessutom gjort en radiopjäs med Johan Rabaeus i rollen, ”State of mind”, som kördes under Tempo-festivalen i Stockholm. Nu har jag kompletterat den ytterligare och ska lägga ut den på nätet.
Så snart är det premiär på denna ”Lamentation över sakernas tillstånd”, som undertiteln lyder. Jag lägger ut den på nätet att gratis ladda ner, som ett litet tack för allt det stöd jag fått. Så håll utkik!
Snart är det premiär.

Premiär för min nya radiopjäs med Johan Rabaeus i rollen, ”State of mind”. Till Tempofestivalen, som ägde rum i Stockholm, var min radiopjäs inbjuden med titeln ”Lamentation över sakernas tillstånd”. Det är en monolog med Johan Rabaeus i rollen, en äldre man som reflekterar över tillståndet i världen och vår kultur mot bakgrund av minnen och drömmar. Jag hade först tänkt att detta var en monolog för Den Vita Duken men förstod att de bilder texten gav upphov till i fantasin var starkarer än de bilder vi kunde tillverka på film. Så jag tänkte om och det blev istället ”En film utan bild”, som undertiteln lyder. Det lockade mig också att göra något direkt för nätet för fri nedladdning. Monologen är dock ljudlagd på filmiskt vis och försedd med fantastisk musik, komponerad och utförd av min gamla medarbetare Ulf Dageby. Tillsammans bildar de ett ljudspår som du gör bäst i att lyssna till i bra hörlurar! Varsågod!

Today almost everything is up for sale… Market values crowd out non market values…
We drifted from having a market economy to being a market society.”

Michael J. Sandel, professor vid Harvard University

”GODHETEN” tar tempen på ”tidens anda” av girighet, egoism, dyrkan av Mammon, överklassens återkomst, bonusar, riskkapitalister och privatiseringar av det allmänna, framväxten av ett nytt klassamhälle med tilltagande ojämlikhet, utslagning och ökande våld. Kort sagt: en film om förlusten av det gemensamma.

Thommy Berggren medverkar i rollen som Den Girige och som sig själv, tillsammans med ekonomer och samhällsanalytiker samt ett par engelska professorer, Richard Wilkinson och Kate Picket.

GODHETEN hade biopremiär 15 februari 2013
Bilder och mer information om filmen finns på www.folketsbio.se och www.godheten.se
För ytterligare information kontakta
Katrina Mathsson katrina@folketsbio.se Tel: 08 545 275 22 Mbl: 073 682 75 22

Hagabion i Göteborg visade Godheten 1 maj och jag var där och träffade publiken i en fullsatt salong. 1 maj erbjöd Aftonbladet också filmen för nedladdning samtidigt som jag skrev en artikel för kultursidan. Detta arrangemang retade upp Svenska Dagbladet som ett löjligt arrangemang av en “skitfilm”…Ledaren tre dar senare i samma tidning försvarade girigheten under rubriken “Miljardärer är inte problemet”. Miljardärer behövs enligt ledaren av 3 skäl:

1. “filantropiska pengar behövs”, dvs. det är bättre att miljardärerna får skänka pengar än att samhället dirigerar pengarna dit de behövs

2. “Många museer hade inte existerat om inte förmögna konstsamlarer ställt sina konstskatter till förfogande”, ja, vid Gud, visst var det bättre under Renässansen när furstehuset Medici, ägare av Europas största bank, sponsrade Michelangelo och da Vinci…

3. miljardärerna kan slutligen genom “konkreta åtgärder vända den negativa utvecklingen i Östersjön”. Man tar sig för pannan. Vem är det som snackar “skit”? Jag har svaret…

Såhär skrev jag i Aftonbladet:

SVT urholkar yttrandefriheten

1748 arresterades filosofen Diderot för sin skrift ”Brev om de blinda till nytta för de seende”. Det kunde varit titeln på min film: ”Film om de blinda till nytta för de seende”. Diderot kastades i Vincennesfängelset och fick sitta i ensamcell. Nuförtiden, ”i den femte fasen”, sköter SVT yttrandefriheten med andra medel.

Från Bernt Lindberg i Falun fick jag ett mail efter att han sett filmen med intressanta synpunkter.

“Idag har jag varit på BioSmultronstället i Falun och sett Stefan Jarls film Godheten. Den innehåller mycket som är bekant för oss som sysslar med omställningsfrågor. Här finns bl a utförliga intervjuer med författarna till boken “Jämlikhetsanden”, med svenska ekonomer som kan förklara det som ligger bakom den accelererande ojämlikheten och med en läkare som förklarar hur gatuvåldet ökat kraftigt bland dem som känner att de inte betyder något. Även om vi i Falun haft en rad diskussioner om en del av här frågorna tillför Jarl nya pusselbitar på ett konkret och levande sätt. Den sociala hållbarheten är på god väg att urholkas och bäddar för en explosiv situation. En intressant fråga runt Godheten är varför SvT, som varit med och bekostat filmen, inte vill visa den före valet. Och efter valet sägs att de ska visa den i Kunskapskanalen (med få tittare). Vi är ju vana vid att medierna behandlar de stora överlevnadsfrågorna kallsinnigt. I Godheten finns mängder av sprängstoff som skulle kunna ge substans åt valdebatterna. Mycket är kontroversiellt för många makthavare och de skulle naturligtvis reagera kraftigt om filmen visades.

Situationen är riktigt otäck. Med de eskalerande kriserna vi i omställningsrörelsen tydligt ser ökar motsättningarna i samhället. När vi då har medier som ska arbeta i allmänhetens tjänst, Public Service, när de sviker grovt, då blir möjligheterna att få en lösning på kriserna minimal. Ska all debatt om hur verkligheten är beskaffad klassas som propaganda från vänsterhåll? Hur långt är vi från trettiotalets fascism?”

Visserligen har Godheten visats i Båstad på bio Scala men SVT:s beslut att inte visa filmen har förändrat situationen. I Båstad visas den nu pånytt i samband med att SVT:s beslut diskuteras av några som inbjudits för att inleda visningen. Varför är det just Godheten som inte kan visas när så mycket annat av politisk karaktär visas och sänds? Ja, så lyder den fråga jag ofta får. Och jag har inga svar. Jag förstår ö h t inte SVT:s beslut.

-Är du glad nu för den extra reklam filmen fått? Så lyder en annan fråga jag ofta får. Nej, måste jag svara, nu förväntar man sig något alldeles extra av filmen: visst måste detta vara den farligaste film som nånsin gjorts eftersom den inte kan visas – med en sådan förväntan blir det ingen bra visning… vilken film kan leva upp till en sådan förhandinställning?

Inför supervalåret har jag gjort en ny kortfilm på 10 minuter om vad ojämlikhet gör med vårt samhälle, ett tema som finns i Godheten men som jag utvecklar med hjälp av professorn i Cambridge, Göran Thernborn, vars bok ”The killing fields of inequality” just kommit ut. Så snart den är klar ska den visas, möjligen blir det i Almedalen i sommar som första station… ”Inequality kills” är titeln.

Jag har också spelat in en monolog med Johan Rabaeus med titeln ”Lamentation över sakernas tillstånd”, 80 minuter lång, som mot en självbiografisk bakgrund kommenterar upplevelser av dagens samhälle. Den kördes för första gången på Tempo festivalen i Stockholm i mars. Nu kommer den snart att finnas tillgänglig på nätet. I den parodierar vi bland annat riskkapitalisternas hänsynslösa framfart genom sina spekulationer i skola, vård och omsorg. Varför inte ge sig på begravningsindustrin, säjer vi satiriskt. Tillgången på lik är ju konstant god…Döm om min förvåning när jag idag slår upp Veckans affärer och läser att riskkapitalisterna är på väg att göra just det: spekulera i lik. Artikeln är illustrerad med en grafisk kurva över hur folk fram till 2050 kommer att dö i stigande kurva. Ytterst lönsamt. Ibland överträffar verkligheten även den grövsta satir…

Godheten visas på flera ställen 1 maj. Aftonbladet kommer dessutom göra filmen tillgänglig via nedladdning under ett dygn. Själv reser jag till Göteborg där filmen visas på Hagabion kl 18 00. Tyvärr tvingas jag tacka nej till flera visningar längre fram som olika föreningar mm anordnar. Men både Thommy Berggren och jag har tackat ja till en visning på bio Roy i Göteborg strax före valet i september i arrangemang av ABF. Uppenbarligen har filmen ett långt liv…

Om det kom några till visningen i Båstad? Jo, men jag tävlade med en fantastiskt fin vårkväll, ja, sommarkväll nästan, 19 C, folk arbetar i sina trädgårdar om dom inte dricker öl på stranden men vi hade halv salong med besökare och det är jag nöjd med. Nästa dag hjdar vid två olika tillfällen folk som varit på visningen och tackar för filmen och menar att det är en av de viktigaste filmer som gjorts och en skam att SVT inte visar den! De rösterna eller de 7000 som skrivit på ett upprop för filmen lär inte påverka SVT det minsta…

”Guldsot är en sjukdom som hotar samhället som helhet”, skriver f d kulturministern Bengt Göransson i Helsingborgs Dagblad. Girigheten har blivit vår tids religion. ”För många är nämligen samhället idag bara en serviceinstitution som ska betjäna sina kunder, inte en vidare gemenskap i vilken vi alla ingår och som vi har ett gemensamt ansvar för”, fortsätter han. Göransson är förbannad och chockad över sin partikamrat socialdemokraten Anders Sundström vars lön höjts med en miljon till nära 3. Sundström är ordförande i Swedbank, i Coop och i Folksam.

Girigheten har, som en smittsam sjukdom, drabbat även Göranssons partikamrater. I Godheten har jag ett avsnitt där en ekonomijournalist nämner en rad socialdemokrater som sålt sin själ, och sin moral, bara ersättningen är den rätta dvs. hög nog. Ett tydligt sådant exempel är socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros, som predikade nödvändigheten av lagstiftning mot direktörernas bonusexcesser. De måste bort, helt enkelt. Men månaderna senare fick han erbjudande om hög lön som ordförande för Bankföreningen och predikade då istället om nödvändigheten av bonusar, de var plötsligt oerhört bra, ja, kanske rent av för låga….Köp en politiker för rätt summa pengar och du kan få dem att predika vilket evangelium som helst. Moral, so what?

Anders Sundström är långt ifrån ensam. Tragedin ligger snarast i vår uppfattning att politiker, och i allra högsta grad socialdemokrater, skulle vara bärare av en högre moral, vi har anförtrott dem vår röst och gett dem uppdraget att företräda oss. Jag tänker på Nuder, också ekonomisk talesman för socialdemokraterna, hur han som rådgivare arbetar för f d amerikanska utrikesminister Albright och tipsar hennes bolag Albright Stonebridge Group om kommande privatiseringar lämpliga att köpa upp. Han har kammat hem åtskilliga miljoner som rådgivare åt riskkapitalbolaget ETQ i samband med Academedias köp av skolor och hur man lämpligast smiter från skatt genom trixandet med räntesnurror och holdingbolag. Och vet ni vem som hjälpte Jan Emanuel Johansson, ni vet han som vann Robinsonkampen på den öde ön i tv, när han sålde sin kritiserade vårdkedja för missbrukande ungdomar, och sen ville slippa betala skatt för vinsten på en kvarts miljard? Jo, det var just denne Nuder som la upp strategin? Vad gör man inte för ett saftigt arvode? Nuders eget bolag gick för ett par år sedan med 14 miljoner i vinst men ändå tog han ut 300.000 i statsrådspension. Att dom inte skäms dessa girighetens apostlar.

Jag tänker på Aina Erlander, statsminister Tages fru, som efter Tages död lämnade tillbaks hans kulspetspennor. Ingvar Carlsson berättar episoden i sina nya memoarer, ”Lärdomar”. Det var nämligen Ingvar Carlsson som fick frågan om vem Aina skulle lämna pennorna till, de tal som Tage under helger skrev sina tal med hemma och som var märkta ”Tillhör statsverket”. Det var ett knippe om 30 stycken. Det är ingen skröna, det är ett exempel på vad de gamla socialdemokraternas moral stod för. ”Episoden innehåller ett budskap”, skriver Ingvar Carlsson, ”som är långt viktigare än värdet på pennorna. Som folkvald ska du agera med ansvar och omdöme. De ska vara ett föredöme i stort och smått. De till synes obetydliga detaljerna får inte föraktas”. Så långt från dagens politiker…
Privatiseringarna i vårt land har i en internationell jämförelse gått extremt snabbt – och långt. I USA tillåts t ex inte vinster att göras i privatskolorna (undantaget religiösa sådana), inte heller i Norge, Finland eller Danmark. Privatiseringarna har också gjort att stat och näringsliv börjat växa samman på ett korporativt sätt. Thomas Bodström, socialdemokratisk justitieminister satte sig i styrelsen för privata friskolekoncernen Pysslingen och gjorde sig ett miljonklipp när bolaget såldes. Den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson sitter i skolkoncernen Academedias advisory board, liksom tidigare socialdemokratiske riksdagsledmoten Widar Andersson. Mikaela Valtersson som satt i riksdagen för Miljöpartiet är nu vice vd för friskolekoncernen Kunskapsskolan. Osv. osv.

Friskolorna bygger på att den skattefinansierade skolpengen följer med eleverna. När Johan Bauer skolan gick i konkurs ingick den i en härva av bolag. JB Education AB, som bolaget hette, ägdes av Education invest AB som i sin tur ägdes av danska riskkapitalbolaget Axcel Management A/S. Lärare och elever ställdes på bar backe medan koncernchefen kom undan med en säck miljoner av den skolpeng som skulle investerats i barnens utbildning. Kommunen fick agera städgumma och ta hand om de drabbade.

Friskolejätten Academedia badar i pengar, enligt Aftonbladet, och undkommer skatt genom avancerad skatteplanering genom holdingbolag där vinst kvittas mot ränteutgifter. Ett antal miljarder försvinner, säjer Börje Noring på Skatteverket. Vinstdrivna skolor och äldreboenden gör sin vinst i första hand genom att dra ner på personalen. Det finns det statistik som visar. Vinsten återinvesteras sällan men chefernas löner ökar hela tiden. Caremas VD, omdöpt till Vardaga, Fredrik Grens lön är nära 7 miljoner, Academedias VD Marcus Strömberg lyfter dryga 4 miljoner, Attendos VD Ammy Wehlins lön är dryga 3 miljoner. Sådär håller det på… ”Det är dessvärre så att det ofta är företag med sviktande affärer eller som sysslar med riskfria verksamheter som betalar de högsta lönerna och delar ut de mest generösa arvodena”, konstaterar Bengt Göransson. ”En rå och känslokall människosyn växer lätt fram hos den som inte betjänar sina medmänniskor utan bara säljer sina tjänster till dem”, avslutar han.

”Om du kräver att jämlikhet och solidaritet ska prägla samhället måste du som socialdemokrat föregå med gott exempel” skriver Ingvar Carlsson i sina memoarer.” För mig är det obegripligt att intelligenta människor i gynnade positioner inte nöjer sig med vad der har rätt till utan försöker sko sig på andra. Visst är det inom näringslivet där det finns många exempel på jättelika avgångsvederlag och höga bonusar till personer i ledande ställning även när företagen inte går särskilt bra. Den här sjukan har spridit sig till den politiska världen…I en demokrati blir det ohållbart om medborgarna inte har förtroende för sina politiker. Vill du inte leva efter dessa regler och normer bör du inte bli politiker”, hävdar han.

Där i dörren till Ingvar Carlssons kontor står Aina Erlander med en bunt kulspetspennor i sin hand. Det är 1969. 45 år senare är statskassan plundrad. En ny tid, en ny moral gäller. Först försågs folket med 137 miljarder i jobbskatteavdrag, plus lite RUT- och ROTavdrag därtill – för att dölja och möjliggöra den plundring av statskassan som sedan tog vid.

Den 14 september är det val. Det är den chans vi har att ändra på rådande ordning.

I fredags, samma dag Pelle skulle fyllt 67, ägde begravningen rum i Klara kyrka i Stockholm. Över hundra människor var där, kanske inte så konstigt med tanke på att Pelle arbetat med c:a 90 filmer. Många var just teammedlemmar, och många fotografkollegor.

I och med begravningen känns det som om en epok är över. Vi som började arbeta med film gjorde det under en tid då den blimpade filmkameran, filmnegativet, de tunga lamporna och elaggregaten var arbetsredskapen. Sen kom den digitala revolutionen och förändrade allt. Nästan all vår hantverkskunskap var bortkastad inför den nya tekniken. En del gick vidare in i denna ”nya värld”, andra vare sig orkade eller ville inte. Många blev arbetslösa, i första hand de som jobbade på laboratorierna som framkallade, kopierade och ljussatte negativfilmen. Pelle tillhörde dem som gick vidare, lärde sig det nya. Mycket i denna nya värld var bra, lätthanterligare teknik och billigare, arbetstempot ökade. Men mycket av ”teamkänslan”, att arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål, en så bra film som möjligt, försvann . Pelle var just ett exempel på en människa som trivdes och utvecklades i dessa filmteam.

Jag tänker på hur vi har väntat på den ”rätta bilden”, det rätta ljuset! Och vad gör man då under tiden man väntar? Jo, man umgås, pratar, berättat historier, utbyter erfarenheter i väntan på att de rätta förutsättningarna ska infinna sig. Man lär känna varandra, helt enkelt, man växer ihop, ”det är viktigt att ha sin filmfamilj omkring sig, som Ingmar Bergman formulerade det.

Nu räknas knappast de ”mänskliga värdena”, eller rättare sagt, nu har ingen tid att vänta – trots de lägre kostnader den digitala inspelningstekniken medför. De värden som kan mätas är de som räknas, hur mycket man får gjort, hur snabbt det gått, hur mycket kostnaderna kunnat hållas nere osv. Det kanske är därför som jag upplever att en epok gått i graven med Pelle. Kanske är det också den andan som gjorde att Svenska Filminstitutet inte fanns med bland dem som skickat en sista hälsning till Pelle på begravningen. Svenska Teaterförbundet, som organiserar filmfotograferna, hade sänt en krans, Sveriges Television, där Pelle jobbat med flera produktioner, likaså. Och distributören Folkets Bio och FilmCentrum också. Men inte Svenska Filminstitutet. För dem existerade inte Pelle trots alla filmer Pelle plåtat. Jag tycker att det inte bara är oanständigt utan direkt smaklöst och oförskämt. På de tv-sända Guldbaggegalorna brukar de under året avlidna i branschen hyllas med en bild i tv-rutan. Det ska framstå som man brydde sig… Men en krans, några blommor, en sista hälsning är uppenbarligen inget som hinns med. Man må ha vilken ursäkt som helst på Svenska Filminstitutet, man är likväl bara tidsandans passagerare.

Efter en arbetsdag på Stadsteatern är han på väg hem med buss. Det är efter den värsta rusningstiden och vid de sista stationerna är bussen tom på passagerare, sånär som på Thommy. När han kliver av vid sin station säjer busschauffören: ”Tack för Godheten!” Thommy stannar till och frågar chauffören var han sett filmen, SVT vill ju inte visa den… ”Jag gick och köpte den på dvd”, svarar chauffören då. När Thommy just stiger av så fortsätter chauffören: ”Det var den mest omvälvande film jag sett!”

Thommy tackar för vänligheten och ett kort samtal dem emellan följer.

Detta är ingen ovanlig situation, Thommy har flera gånger tidigare ringt mig och berättat om hur folk hejdar honom på gatan och uttrycker sin tacksamhet för filmen, att det åtminstone finns några som bryr sig om hur samhället i dag ser ut. Visst, många gånger är det äldre människor, men en dag kommer en ung grabb fram, som visar sig vara 17 år, till Thommy och säjer att han inte är så intresserad av dokumentärer men att den här filmen verkligen hade ruskat om honom och fått honom att tänka på saker han aldrig tidigare funderat över. Det är sådant man blir glad över att få höra.

Jag kommer ihåg Thommys förvåning över att filmen inte var nominerad för en Guldbagge, själv hade jag inte för en minut trott att något sådant skulle kunna äga rum och kunde fälla kommentaren att det är feel-good-filmer och kassa-kor som branschen vill ha och belönar. Jag minns att flera kritiker utnämnde min film om kemikaliesamhället, ”Underkastelsen”, till en säker ”Guldbaggevinnare” men inte heller den filmen var nominerad. Däremot används filmen nu världen runt i olika länder, inte minst sen FN visade den i sin regi. Den filmen får jag varje vecka bevis för hur den gör nytta och det är sådant som räknas. Det kan man glädjas över.

Precis när jag skriver detta ringer telefonen och en man från Aftonbladet vill visa Godheten på Aftonbladets nätsida men jag måste hänvisa honom till SVT som har visningsrätterna. Tack och lov så finns ju filmen både på biorepertoaren och på dvd.

Nästan 6.500 har nu undertecknat uppropet på Facebook till stöd för filmens visning. 300 per dag besöker filmens hemsida. Flera personer har samlats kring gemensamma artiklar och upprop som kräver filmens visning. I P 1:s program på förmiddagarna dit folk kan ringa in, hör jag då och då folk kräva filmens visning. Jag får hela tiden nya inbjudningar till att komma och visa filmen runt om i landet.

”Yttrandefriheten är oerhört viktig, kanske det viktigaste vi har”, säjer ptofessor emeritus Lennart Lundquist i SvD, apropos ett yttrande som Försäkringskassans direktör fällt om Jimmie Åkesson. Den yttrandefriheten hade jag gärna tagit del av…

I SVT 1 sändes häromkvällen en lång intervju med Björn Rosengren, ”Min sanning”. Där framkom det att denne mångmiljonär och socialdemokratiske godsägare, god för 100 miljoner, kunde räkna in SVT:s direktör Eva Hamilton i vänkretsen. Jag gissar att man på den nivån håller ihop…. Trots alla protester och vädjanden till SVT att visa filmen tror jag att det är utsiktslöst att SVT ändrar sig.

Det finns en amerikansk forskare, glömt namnet, som skrivit en bok i historia som lägger fram tesen att ett samhälles framväxt följer ett mönster från naturen: födelse, mognad, död, som en växt som gror, blommar och vissnar. Detta ”schema” skulle då våra samhällen i historien följa med en tidsaxel om 250 år, ungefär, grovt sett. När jag började testa denna tes lite amatörmässigt mot mina kunskaper fann jag några slående exempel, Romarrikets blomstring under 200-talet och dess sönderfall i Östrom och Västrom 250 år senare tycktes stämma. Ett annat exempel: det amerikanska samhällets födelse och framväxt, från den Amerikanska revolutionen 1789 – till idag då USA:s roll som världens maktcentra, världspolis och världsekonomins motor fallit. Uppgång och fall på sisådär 250 år? När jag tänker på Europa så har det ju gått ungefär samma tid sedan Franska revolutionen ägde rum, fram till vår tid…225 år. Revolutionens paroll om Frihet, Jämlikhet, Broderskap borde väl i dag snarare formuleras som Konsumtion, Valfrihet, Egoism. Uppgång och fall?

Det slår mig att Adam Smith´s epokgörande, klassiska verk ”The Wealth of Nations” kom 1776. Där formulerades tesen att bara man släpper ekonomin lös och låter Marknaden styra människors öden så blir allt till det bästa. Eller som M. Thatcher formulerade det långt senare: ”Det finns inget sådant som ett samhälle”. Även om Annie ”Lill-Thatcher” Lööf gjort vad hon kunnat för att hålla denna nyliberalismens heliga tes vid liv så torde det inte finnas så många som applåderar längre, nu 238 år efter Adam Smith. Vi har ju facit.

I vårt land kom Gustav III:e till makten genom en statskupp 1772, avskaffade de dåvarande partierna och envälde infördes. Detta till trots genomfördes en rad reformer, som t ex dödsstraffets avskaffande, tortyr förbjöds, viss religionsfrihet infördes, en rad reformer på ekonomins och kulturens områden genomfördes likaså, ja, en grund las till det samhälle som kom att växa och med 1800-talets arbetarrörelse och såsmåningom utvecklas till ett blomstrande välfärdssamhälle under 1900-talet. Nästan 250 år har gått. Något har otvivelaktigt hänt. Vi vet att ojämlikheten ökat enormt på kort tid. Vi är inte längre i topp, vi har fallit från 3e till 26e plats, skolans misslyckande har sänkt oss från 3e till 36e plats, ett nytt klassamhälle har vuxit fram snabbare än i jämförbara länder, arbetslösheten är rekordstor och ungdomsbrottsligheten accelererande, privatiseringarna har omfördelat våra skattemedel till riskkapitalisternas förmån osv. Uppgång och fall? Inte vet jag om den där historikern har rätt. Men det är i alla fall dags för en ny vision! Yttrandefriheten borde vara en garanti för att vi fick formulera den. Men den är uppenbarligen till bara för några.

Foto: Joakim Jalin

I mer än fyra decennier arbetade vi ihop. Pelle var redan som ung stillbildsfotograf, gick Christer Strömholms fotoskola. De första filmbilder jag såg av Pelle var under kampen för almarna i Kungsträdgården, maj 1971. Men det var först när Pelle var filmfotograf på Per Oscarssons långfilm ”Ebon Lundin” som vi träffades

När vi startade Folkets Bio visste jag att Ebon Lundin-filmen inte färdigställts på grund av brist på pengar och distributör. Jag ringde då Per Oscarsson och sa att vi kunde ha världspremiär på filmen och därmed skulle den få produktionspengar från Svenska Filminstitutet för att kunna färdigställas. Så blev det och filmen hade premiär 1973 på vår biograf på Högbergsgatan.

Pelle och jag kom sedan att arbeta tillsammans på Bo Widerbergs ”Mannen på taket”, där Pelle var assisterande fotograf. När den ordinarie filmfotografen försvann fick Pelle ta över fotot. ”Nu är det din tur, Pelle!” sa Bo Widerberg. Därefter började Pelles och mitt samarbete, ja, på nästan alla mina filmer.

-Vet du hur många filmer jag plåtat med dig? frågade Pelle en kväll under ett av våra ständiga telefonsamtal. –Nej, faktiskt inte, var jag tvungen att erkänna. -15, sa Pelle.

Det gick inte många dagar mellan våra långa telefonsamtal, ofta handlade de om hur vi skulle komma åt de rätta bilderna, att synliggöra det osynliga. Pelle och jag delade inte bara intresset för människor och samhälle utan också för naturen. Övernattningar i sovsäck, i skogen, under bar himmel, i kojor, i kåtor blev rutin. Så fort vi fick tillfälle besökte vi olika muséer för att med hjälp av olika konstnärer vi beundrade, Rembrandt, Zorn, Caravaggio, studera hur de arbetade med ljuset, färgerna, kompositionen. Dokumentärfilmen utgick mestadels från reportaget, vi vände på steken och utgick från bilden. Vi utmanade oss själva genom att filma utan ljud: uttrycket i bilden var det centrala.

Pelle påminde mig ofta om det mödosamma arbete vi la ner på att filma de döda sjöfåglarna vid en miljökatastrof på 80-talet. Vi for från Stockholm till västkustens ytterskär, samlade döda fåglar av alla sorter och storlekar under två dagar men vi kom aldrig fram till hur bilderna skulle tas. Vad skulle de uttrycka? Vi for hem. Några dagar senare gjorde vi samma resa igen, bar filmutrustningen tillbaka till skären, då visste vi efter dagar av analys hur vi skulle göra bilderna. Fåglarna låg kvar och vi fick våra bilder.

Det är få vägar i Sverige vi inte rest runt på, i jakten på den rätta bilden. Jag hade läst att Picasso gjorde minst ett verk om dagen. Vi kallade vår arbetsmetod ”Picasso-principen”, vi tvingade oss själva att ta minst en bild om dagen även om vi många gånger inte visste vad den skulle användas till…Vi lärde oss att se och gestalta tillsammans. Utan Pelles öppenhet och envishet hade det aldrig gått.

I mobiltelefonen ser jag Pelles telefonnummer, jag ser hur telefonen registrerat hur vi nästan varje dag talades vid, även om vi inte hade så mycket nytt att säja. Med tiden fick Pelle problem med sina ben och hamnade till sist i rullstol, den sista inspelningen av mina filmer han var med på var ”Underkastelsen” (2010). Sent i lördags kväll ringde Pelle mig, jag var i Stockholm och arbetade på en ny film. Pelle hade ont, borde han inte råka upp till Akuten? Nej, inte sent en lördagskväll. Jag gör det på måndag, sa Pelle. Några timmar senare kom ambulansen och hämtade honom, hjärtat hade stannat. Jag for upp till SÖS och tog avsked.

Pelle var inte bara en av landets absolut bästa fotografer, han var också en mycket uppskattad teammedlem på de filmer han arbetade med. Han hade ett tålamod som var unikt och kunde alltid berätta om olika dråpliga situationer som uppstått under inspelningarna. Han var fotograf på många filmer, senast var han Guldbaggenominerad för långfilmen ”Stockholm östra” (2011). Han fick en Guldbagge för ”Agnes och Cecilia” (1991). Man kunde alltid se vilka filmer Pelle varit fotograf på, som en av hans vänner sa.

Jag har förlorat en kamrat. Per Källberg tillhör nu den svenska filmhistorien. Snödropparna har arbetat sig upp i snöblasket på gräsmattan utanför mitt fönster, det hann Pelle inte se i år. Det är kanske det sorgligaste av allt.

Allt stöd för att ”Godheten” ska visas i SVT har fullständigt överrumplat mig. Jag kunde inte föreställa mig att så många tycker det är viktigt att i valtider debattera de frågor som filmen tar upp. Det är glädjande att så många vill delta i de politiska debatterna om vårt samhälle under detta supervalår.

Över 5.000 har skrivit under ett upprop för filmens visning i tv. Mängder av synpunkter på både filmen och tillståndet i vårt land formuleras där, vilken demokratisk mötesplats nätet har blivit, en svensk variant av Tahrir-torget!

Nästan 25.000 har dessutom besökt filmens hemsida.

Länkar till en liten del av det som skrivits på nätet fick jag av en i publiken, se här nedan.
Kanske kan filmen bidra med något på det här viset, trots allt. Tänk om den visats sent en kväll kl 23 då folket redan gått till sängs…

Intervju i Dagens Arena av Fredrik Adolfsson:
http://www.dagensarena.se/innehall/stefan-jarl-en-allvarlig-inskrankning-av-yttrandefriheten/

Bengt Göransson om Godheten i Dagens Arena:
http://www.dagensarena.se/opinion/bengt-goransson-ah-denna-fega-public-service/

Ska politiskt laddat program inte kunna sändas när valet är nära?
Jon Weman i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article18306256.ab

Karin Holmberg i ETC
”SVT borde visa Stefan Jarls film”
http://www.etc.se/kultur/svt-borde-visa-stefan-jarls-film

SVT om att de inte visar filmen:
http://www.svt.se/tittarservice/godheten

Extravisning på Zita:
http://www.zita.se/filmer/arkiv/Zitas%20filmarkiv/507

Ulf Bjered, Professor i statsvetenskap 
http://ulfbjereld.blogspot.se/2014/02/stefan-jarls-godheten-och-om.html

Facebookgruppen ”Vi som vill att SVT visar Stefan Jarls film Godheten”
https://www.facebook.com/pages/Vi-som-vill-att-SVT-visar-Stefan-jarls-film-Godheten/520397724740693?fref=ts

Björn Elmbrandt i Dagens Arena:
http://www.dagensarena.se/opinion/visa-stefan-jarls-film/?wpmp_switcher=desktop

Till mig har fortfarande ingen motivering skickats, trots att jag bett om det i 4 olika mail.
Nu handlar det tydligen inte längre om att filmen skulle vara ”partipolitisk propaganda”, som man först sa. En ny granskning av filmen av SVT:s ”programetiska råd” har kommit fram till slutsatsen att filmen analyserar och debatterar ”systemet” – och det går tydligen inte an. Men vad i hela världen ska man diskutera under ett valår om inte hur vi medborgare vill ha det system vi lever i?

För mig är de angivna skälen fullkomligt orimliga. Att ”Godheten” inte kan visas eftersom man inte kan hitta en film som talar för ”Det onda” är absurt. Som om SVT inte redan skulle vara fullt av allt möjligt skräp… Eller i så fall ”systemkritik” à la Belindas ”feminist-serie”.

Finansminister Anders Borg har gång på gång under de senaste månaderna uttalat stark kritik av bankernas girighet i form av rekordutdelningar och näringslivets excesser i megabonusar och manat till självsanering och behärskning. I annat fall hotar regleringar genom lag. När filmen instämmer i Anders Borgs kritik och debatter finansaristokratin och den snabbt avmagrade välfärden så är filmen alltså enlig det etiska rådet ”ensidig”. Filmen säjer ju samma sak som finansministern!
Filmen för en debatt genom att två ekonomer från Svenska Dagbladet och en fackförfattare framför sina analyser under det att en överläkare och tre professorer ger sina bilder av konsekvenserna av den sedan ett par decennier förda politiken. ”Ensidigt”?

På Facebook har flera olika sidor skapats där krav framförs på att filmen ska visas. Runt 2.000 personer ställer sig i skrivande stund bakom kravet. Det senaste dygnet har 13.000 personer besökt den här hemsidan.

Vad ska vi med demokrati till om det inte vore för att ge plats åt många olika röster?
1746 beslöt Domstolen i Paris att Diderots skrift ”Filosofiska tankar” skulle brännas på bål. Två år senare fördes han till Vincennesfängelset och sattes i ensamcell.

I dag fick jag beskedet att ”Godheten” inte kan visas i SVT.

SVT har varit med som samproducent och producerat filmen. Men SVT anser den för kontroversiell för att kunna visas. Högsta chefen Hamilton säjer att SVT och jag träffat en uppgörelse om detta. Men det är en lögn. Naturligtvis vill jag att filmen ska visas!

För 40 år sedan startade jag och min kamrat Ulf Berggren Folkets Bio. Ett av skälen var att en fri distribution var nödvändig för yttrandefriheten. ”Godheten” har visats runt om i landet på Folkets Bios biografer och är nu den enda möjligheten att visa filmen.

Flera filmer har gjorts internationellt med ett liknande innehåll som det i ”Godheten”, dvs en analys och kritik av hur kapitalet urholkat demokratibegreppet och tom kan säjas ha tagit makten på folks bekostnad. Några av dessa dokumentärer har SVT visat om än på sen kvällstid. Varför just ”Godheten” skulle vara kontroversiell förstår jag inte.

Jag har rest runt med filmen i Sverige, som jag tidigare berättat, och mött en stor och engagerad publik, jag har fått brev med frågor om när filmen kommer att visas i SVT, ja, en man skrev till SVT och frågade och fick då svaret att den kommer att visas under våren – men så plötsligt nu är den för kontroversiell.

Jag har bett SVT om en skriftlig motivering och väntar på svar.

Under Franska Revolutionen sattes frihetskämpen Diderot i fängelse som ”trés dangereus”, ”en mycket farlig man”. Diderot var filosof och när han av polischefen tillfrågades om han skrivit skriften ”Brev om de blinda till nytta för de seende” förnekade han detta. Det var hans sätt att rädda sig från att arkebuseras. Nu för tiden behöver man inte ta till sådana vidriga metoder, nu finns SVT som sköter jobbet. ”Godheten” kunde ha haft Diderots titel: ”Film om de blinda till nytta för de seende”.

Seniorakademien anordnar regelbundet en mängd aktiviteter, från föreläsningar till musikkvällar. När jag ser deras program med föreläsningar blir jag grymt imponerad. Så mycket engagemang, så mycket kraft det finns bland de medborgare som inte bara nöjer sig med att vara kunder i vår demokrati! Efter filmvisningen var det diskussion och som vanligt var engagemanget i de frågor filmen reser intensivt. Vid kaffet blev diskussionen allt hetare. Och på nytt får jag frågan om när filmen kommer i tv. Jag berättade att jag ringt tv (som är med som samproducent av filmen) men att jag inte får besked om de ens tänkt visa den… Någon frågar också efter om den kommer att visas i skolorna. ”Riksdagen och Bankföreningen måste se filmen” ropar en äldre kvinna och får omedelbart applåder.

De rika blir allt rikare och belönar sig själva alltmer, samtidigt som det blir fler och fler tiggare på våra gator. Folk jag möter är ivriga att berätta för mig om saker de sett, läst eller hört om den kollaps vårt samhälle verkar drabbats av när det kommer till moral. Någon berättar om den amerikanske affärsmannen Donald Trump, som kandiderat som presidentkandidat, och om hur denne man byggt en golfbana i Skottland, köpt ut och avhyst lokalbefolkningen, planat ut kullar och berg, byggt nya kullar och berg – allt för att det ska passa hans golfbana. En annan berättar om ett private community för de rikaste, där garage för deras privata jetflyg ingår osv. Jag blir inte förvånad att folk blir förbannade allrahelst när de samtidigt läser om nyfattigdomen, ökade klassklyftor, undermåliga skolor en sjukvård som går på knäna osv.

Det blir allt märkligare att alla politiska partier här hemma klumpar ihop sig i mitten. Ingen tycks föra vanligt folks talan. Nu får det i alla fall vara nog, är ett utrop, som jag allt oftare hör och som jag hoppas blir till en paroll i valkampen!

Nu avslutar jag för i år turnerandet med filmen men redan nu har bokningar kommit in till våren om fortsatta visningar. Filmen tycks bara bli aktuellare och aktuellare.

Som vanligt blev diskussionen efter filmen livlig och intressant, den snabba förändringen av vårt samhälle ”från välfärd till valfrihet” engagerar allt fler, något som borgar för bra debatter fram till valet om tio månader. Redan på tisdag 19e har jag nästa visning i Lidköping och sen veckan därefter på Kalhälls Folkets Hus. Just visningarna på Folkets Hus biograferna tycker jag är särskilt roliga apropos filmens undertitel: ”Om förlusten av det gemensamma”. De mötesplatser, som vi gemensamt byggt upp, blir i vår tid allt färre, jag vill gärna medverka till att hålla dem vid liv om jag kan. Alla dessa visningar vid sidan om de konventionella biograferna har gjort att Godheten nu har haft en bra publik!

I söndags den 10 november visades Godheten i V. Frölundas Kulturhus samtidigt som Folkets Bio-avdelningen där firade 40-års-jubileet. Det kom ett 70-tal människor, en bra uppslutning denna söndagseftermiddag. Jag kan bara konstatera att den folkliga vreden mot förlusten av det gemensamma välfärdssamhället är stor, vart jag än kommer i vårt avlånga land.

Allt hårdare krav ställs på medborgarna att klara sig själva, allt fler hamnar utanför välfärdssamhällets hjälp och ersättningar. Vare sig du är arbetslös, ung som aldrig haft ett jobb, fas 3 fånge eller fattigpensionär. Sjukhusköerna ökar, sjuksystrarna blir allt färre. Gång på gång sänks skatterna för dem som redan har arbete och är kärnfriska. De som redan pengar har kan öka sin konsumtion än mer. Detta faktum slår emot mig när jag vandrar runt i den jättelika Gallerian I V. Frölunda. Trots att det är söndag känns det som dan före julafton i butikerna: fullt med folk som handlar och handlar.

Jag kommer att tänka på vad George Bush sa vid 11 september-attentatet i N.Y: ”Fortsätt att handla, handla som vanligt!” Hur många gånger har vi inte hört Anders Borg skryta om Sveriges ekonomi baserad som den är på just detta konsumerande. Samtidigt står alltså massor av människor utanför, frivilligorganisationer delar ut matpaket till fattiga familjer. Jag frågar en av arrangörerna i V Frölunda vad det är för stor byggnad på kullen intill köpcentret, det ligger mörkt och nedsläckt. ”Det är vårt gymnasium, vi har fått slå igen, barnen reser iväg till friskolor i andra delar av staden”.

Samtidigt läser vi i tidningarnas näringslivssektioner hur de stora affärsbankerna gjort en vinst på 25 miljarder kronor senaste kvartalet. Dessa jättelika vinster har kunnat göras eftersom bankerna tillåtits sänka sin kapitalnivå från 17% på 20-talet till idag 4%. Vad har detta haft för betydelse? Jo, det reder Riksbanken själv ut: ”Staten garanterar ev. förluster. Denna statsgaranti minskar risken för bankfallissemang. Skuldfinansieringen subventioneras av staten. Statsgarantierna tillåter bankerna låna billigare.” Därför kan bankerna låna ut alltmer, i själva verket lånas varje krona ut 22 gånger…

Den låga kapitalnivån plus den höga belåningen betyder hög avkastning. Vilket i sin tur påverkar ersättningar och bonusar. Allt större bonusar delas alltså ut till direktörerna samtidigt som andra står i kön för ett matpaket. Bankerna garanteras statens stöd men folket blir utan samma stöd. Detta är än mer upprörande eftersom hälften av bankernas vinst före skatt är just ett resultat av statsgarantierna, dvs folkets pengar!

Thomas Östros, socialdemokraternas f.d. ekonomiske talesman, agiterade ständigt för att bankernas ekonomi måste regleras – det var ju delvis folkets pengar….Då blev han uppköpt av Bankföreningen och är nu dess språkrör. I tidningarna agiterar han nu kraftfullt för att bankerna absolut inte får regleras! Samma människa, dubbel moral – en modern politiker i ett nötskal! Falskhetens ansikte grinar hänsynslöst emot oss.
”Se på dem vars materiella framgångar alla flockas kring: de kvävs av sina ägodelar. För hur många är inte rikedom en börda!” konstaterade Seneca redan före Jesu födelse.

1439 tror man att biskop Thomas Simonsson i Strängnäs skrev Frihetsvisan för ett krönikespel om Engelbrekt. Den börjar såhär:

Frihet är det ädlaste ting
den frihet väl kan bära.
Vill du dig sjelfvan vara huld,
du älske frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Sex hundra år senare borde texten vara:

Frihet är marknadens kung
som träffas kan vårt rike kring
för den som pengar har i sitt valv.
Tänk allenast på dig själv
så får du frihet för ditt guld.
Ensam dör du trots din skuld.

Mina rim var väl inte så bra precis, men jag kommer att tänka på visan när jag läser i tidningarna om omröstningen, huruvida brytpunkten för när man ska betala statlig skatt, skulle avgöras häromdan.
Oppositionen skulle rösta nej till höjd brytpunkt, var det tänkt, men tyvärr kom ett par riksdagsmän från Socialdemokraterna för sent till omröstningen, liksom en representant för Vänsterpartiet. Viktigare var tydligen inte denna fråga för de högavlönade riksdagsledamöterna än att de inte orkade hasa sig iväg till sitt jobb i tid. I debatten dagarna inne var man desto högljuddare och menade att denna skattelindring för de rikaste måste stoppas till varje pris. En viktig fråga eftersom pengarna, sa man, behövdes till skolan, vården och äldreomsorgen – där kunde dessa miljarder i skatteintäkt göra mer nytta än i de redan förmögnas fickor. En central ideologisk fråga, med andra ord. Ynkligast var att höra dessa bortskämda riksdagsmäns bortförklaringar; ”taxin kom inte, det var trafikkö”…I vilket annat jobb skulle dessa s.k. ursäkter accepteras? För den nya överklass, som våra politiker nu utgör med sina höga löner, pensioner och förmåner, är dock en viktig omröstning i riksdagen en skitsak, som svenska folket nu får betala för. Statsminister Reinfeldt gratulerar dagen efter de redan förmögna till sina nya slantar.
I lördagens intervju i P 1 med socialdemokraternas finanspolitiska talesperson Magdalena Andersson får vi lära oss att hon, i utvärderingen av förlusten i förra valet, pekat på att socialdemokratin i framtiden måste inrikta sina ansträngningar på att få den övre medelklassen samt överklassen att rösta på Socialdemokraterna. Med en sådan brist på ideologisk analys och förvirrad populistisk politik är det förklarligt att man försover sig till de viktiga omröstningarna i riksdagen. Några miljarder hit eller dit kan väl kvitta, det är ju trots allt våra framtida väljare som belönas. Man tar sig för pannan, en socialdemokrati i fritt fall…

Förra året fick Sverige 100 000 nya dollarmiljonärer, som alltså äger 6,5 miljoner. Därmed hamnar vi på tolfte plats i världen. Samtidigt går 400 000 utan jobb. Ungdomsarbetslösheten är i vissa kommuner nära 30%. Ungdomskriminaliteten ökar i alla större städer. Det samlade värdet på bankernas aktiebonusar uppgår till 4,6 miljarder kronor, mest får SEB:s Annika Falkengren. Är det inte detta som är den egentliga parodin? Att vi tillåter dessa förhållanden…

Efter filmen följde en debatt som var lika livlig, trots att jag väntade mig blyga norrlänningar,  som jag gång på gång efter visningarna fått vara med om. Många gånger har jag saknat den yngre delen av publiken, det har varit tunt med publik under 40…Men så inte här! Här var många ungdomar – och ingen lämnade bion under filmen, som ju kräver en del av sin publik. Tvärtom, en 17-årig grabb försäkrade mig under debatten ”att detta var den bästa dokumentärfilm han sett”, något som jag förstås blev extra glad för.

På vägen till Timrå läste jag ”Onådiga luntan” som  sammanställts och getts ut av Socialaktion.nu (Hela luntan med uppdateringar finns på www.socialaktion.nu och www.socialpolitik.com).

Upprinnelsen till detta projekt är ett UPPROP om att berätta för myndigheterna hur människor upplevt de allt hårdare livsvillkoren, utanförskapet och utslagningen under Alliansens tid: de allt hårdare reglerna från Försäkringskassan, Arbetslöshetskassan, Fas 3 osv. Offren har getts röst och får berätta om sin ofta fasansfulla situation av nyfattigdom, ensamhet och brist på resurser och samhällets stöd. Det är en skrämmande läsning. Jag trodde själv att jag var ganska välinformerad men måste erkänna att jag varit okunnig om hur hårt alla dessa förändringar slår i ”den nya modellen” där var och en får sköta sig själva under Alliansens stridrop: ”Valfrihet istället för välfärd!” Detta dokument med nästan hundra personliga berättelser ger en dold bild av Sveriges nya underklass av sjuka och fattiga, som den borgerliga pressen nogsamt undviker att skildra. Den s.k. fria pressen sviker sitt uppdrag till förmån för allt det tjafs om kändisar, framgångmyter, krönikertrams, skvaller, kvinnoförtryck och konsumtionshysteri som istället fyller borgarpressens alltmer tunna sidor.
När läste du t ex om de 77.000 ungdomar som aldrig haft ett riktigt jobb, om att Sverige har bland Europas högsta ungdomsarbetslöshet, att vi fastnat på en accepterad nivå av 400 000 konstant arbetslösa, att vår lands självförsörjningsgrad sjunkit så till den milda grad att vi importerar 40% av vår mat från utlandet, att bara 5 000 brukare av vår jord finns kvar inklusive mjölkbönderna, att slakteriet SCANs huvudkontor flyttat till Finland och ARLAS huvudkontor till Danmark och därför slakterier och mejerier nu läggs ner på löpande band med ännu mer arbetslöshet som följd? Ja, sådär skulle jag kunna hålla på att rabbla upp sådant som borde ges plats i våra tidningar. Svenska Dagbladet har för mig blivit ett klart lysande undantag bland de borgerliga tidningarna, inte minst Näringslivsbilagan med sina reportage om Riskkapitalisternas ständiga manövrer och de bekymmer detta orsakar staten. Ta bara de sista dagarnas skildring av hur Skatteverket genom ett formaliefel missat att få in skatt på en miljard (!) från riskkapitalbolaget IK med Björn Savén som ägare och dirigent för sina advokater. Finanstidningen Dagens Industri skyr inte heller att ta bladet från munnen i en ledare häromdan med rubriken: ”Låtsasekonomin måste få ett slut”. PM Nilsson konstaterar där i sin kommentar till hur finanskrisen fortsätter att härja i världen följande:
”Problemet är att de räddningsaktioner som centralbankerna har ägnat sig åt i hög grad liknar de instrument som orsakade krisen. Konstlat låga räntor och massiva stödköp av obligationer har gjort ekonomin beroende av just låga räntor och stödköp….En snabbt ändrad penningpolitik kan orsaka en krasch som vi ännu knappt kan ana omfattningen av, och rädslan för den och dess politiska konsekvenser har tagit de ansvariga i gisslan”.
Istället för sådana allvarsord får vi hålla till godo med nyheten att Reinfeldt inte betalt tv-avgiften…Stackars Sverige, hur ska detta sluta?

Seminariet på Bokmässan med utgångspunkt i Godheten hade fått titeln ”Godheten och Girigheten”. Det hölls i en stor sal som i det närmaste var fylld till sista plats UR sände seminariet direkt i Kunskapskanalen.

I panelen satt biskopen Caroline Krook, journalisterna Kajsa Ekis Ekman och Andreas Cervenka och jag med Marit Kapla från Göteborgs Filmfestival som samtals ledare. När jag rest runt med filmen har jag fått vänja mig vid att det brukar bli livlig debatt efter visningen och så var det också i Göteborg. Gladast denna gång blev jag när AnnBritt Grunevald, som var chef på Österåkersanstalten i 30 år och arbetade för en humanisering av fångvården, berättade för mig att Godheten skulle hon använda i valkampen. Utmärkt, tyckte jag, hon är en ihärdig debattör och föreläsare, som alltid drivit tesen att långa straff förstör istället för att rehabilitera fångarna, de är ”farligare” när de avtjänat sitt straff än när de internerades.  Jag borde kanske intervjuat henne för det avsnitt i filmen som diskuterar att ett jämlikt samhälle alltid är bättre än ett ojämlikt, mer humant inte minst.

På Bokmässan hade professorn och primatforskaren Frans de Waal också ett seminarium. Han är aktuell med en ny bok där han berättar om sina forskningsresultat. Vår moral, vår empati och solidaritet, är medfödd, det delar vi med djuren. Det är hans tes. Det är egoismen och girigheten som förgör och förstör. Godheten offras på girighetens altare. I en intervju i Dagens Nyheter säjer han att ”om du har ett samhälle med stora inkomstskillnader, som USA där medellivslängden är tre år kortare än i Europa, så skapar det spänningar och stress som påverkar befolkningens hälsa. Därför behövs det en utjämningspolitik”. Ja, alltfler håller med om denna iakttagelse…

Nu skall jag i nästa vecka till Piteå med Godheten och sedan till Götene och Ljungskile. Det är inte dåligt för en film som hade premiär för åtta månader sedan. Någonting håller på att hända i debatten, den saken är klar. Det mullrar i folkdjupen.

Stefan Lövén, den alltför frånvarande partiledaren, kommer i Dagens Nyheter 14.9 äntligen med lite besked om socialdemokraternas politik inför valet nästa år. Jag delar hans beskrivning av hur Sverige förändrats, ja, rent av fallit sönder under två perioder av Allians-politik. Massarbetslöshet, tilltagande klassklyftor, skandalösa privatiseringar av vård och skola har blivit vardagsmat, sköt dig själv och skit i andra dagens moral – girigheten har tagit kål på godheten och solidariteten.

Något förvånad blir jag därför när jag på eftermiddagens fredagsnyheter hör att en bankdirektör från Swedbank, Thomas Backteman, utsetts till nån slags ”valgeneral” under kommande år. En bankdirektör utan någon bakgrund i det socialdemokratiska partiet. Anledningen till denna strategi skulle enligt denne bankman vara att socialdemokratisk politik förknippas med fattiga, arbetslösa och utslagna. Nu är det dags för att associeras med finare folk. Jag tror först att det är ett skämt. Men så icke. Det ska bli intressant att följa vart denne bankman kommer att ta partiet. Vilken konsultbyrå har listat ut den här startegin? Man kan bli trött för mindre….Vore det inte enklare att stå för det politiska budskap Lövén nu äntligen kommit med?

Fredagen den 27e ska jag medverka på Bokmässan på ett seminarium klockan 11 00 under titeln ”Om godheten och girigheten” där ekonomijournalisterna Kajsa Ekis Ekman och Andreas Cervenka, medverkar tillsammans med biskop em Caroline Krook. Andreas är ju med i ”Godheten” som expert.

På söndagen är jag också med i Svenska Filminstitutets heldagsseminarium i anledning av att institutet fyller 50 år. Sedan börjar min höstturné med ”Godheten” genom visning och debatt i Piteå.

Tidigare har jag skrivit om att de unga alltmer efterlyser andra värderingar än de som råder i dag, man har tröttnat på girighetens samhälle. Istället efterlyser de ett samhälle som präglas av gemensamma mål, social jämlikhet och ett långsiktigt ansvar från politikernas sida.
På nyheterna berättar man att de rikaste i samhället nu lämnar Moderaterna. Kanske börjar t o m de rikaste tröttna på allt handlar om att konsumera. Pengar är ju som sagt ingen garanti för att du inte blir sjuk eller åldras…
I tidningen läser jag att ekonomen  Claes Hemberg på Avanza bank menar att folk börjat  ”tröttna på pengar”. Ingen bryr sig om skatteåterbäringen – man har redan mer än man behöver.  ”Svenskarna bara köper och köper utan eftertanke” Man har så gott om pengar att de slängs ut på lyxkonsumtion och tröstköp som vittnar om att man tappat känslan för vad pengar representerar. Framtiden? Nej, nej. Shop til you drop. Ett överflöd av pengar, menar Hemberg, förvaltat på detta sätt skadar hela samhället. Särskilt som pengarna tagits från vård, skola, omsorg genom ständigt återkommande skattesänkningar.
Samtidigt har Aftonbladet haft en serie om hur klassamhället ökat i expressfart: allt åt de rika, allt mindre åt de längst ner. Däremot tror folk att det inte förhåller sig såhär, man tror enligt Aftonbladet, att den rika överklassen är mycket mindre än vad den är. Den är större och rikare än vad gemene man alltså kan föreställa sig. Den rikaste femtedelen äger 87% av nettoförmögenheten. Den fattigaste femtedelen äger inget, utan har bara skulder.
Men att livet bara handlar om pengar och ingenting annat börjar man alltså i allt fler skikt av samhället att tröttna  på. Det kanske inte är så dumt ändå med ett samhälle för alla, som kan ge oss sjukvård, skolor, kommunikationer, bostäder, kultur, äldrevård, ja, ett tryggare och bättre liv…
Vi har offrat välfärdssystemen för personlig valfrihet. Det är vårt samhälles starkaste trend. Professor Sverker Sörlin ser denna utveckling i samband med skoldebatten som ett stort problem. 10 000 elever har hamnat i kris när friskolan JB nu går i konkurs. Företaget har under en flera år lång period plockat ut miljoner ur företaget. Barnen offras, kommunerna får städa upp efter ”plundringen”. ”Det är dags att släppa doktrinen om valfrihet i alla lägen” konstaterar professor Sörlin i DN.
Jag ser också att gräsrotsrörelsen Megafonen har bland sina programpunkter att: ”V vill ha en gemensam ägd samhällsservice” och ”Vi anser att de pågående utförsäljningarna och ombildningarna är direkta attacker mot våra hem och liv”.

Andra vindar börjar så smått blåsa. Times they are changing.

”Det existerar inget sådant som ett samhälle” sa Thatcher på sin tid. ”Politik ska bara gälla den lilla familjen, inget annat” skrev KD:s Göran Hägglund för en tid sedan.  Sedan några decennier lever vi i en tid då girighet och individualism varit tidens religion, sköt dig själv och skit i andra, bli miljonär med överklassens moral som förebild – det är vad som kommit att bli en ny kultur. Banta välfärdssamhället till ett minimum, det är valfrihet som gäller. Du kan själv välja om du vill leva ett fattigt liv eller bli rik. Om detta handlar Godheten som har undertiteln: Om förlusten av det gemensamma.
I dagens DN kan vi läsa om en rapport som undersökt attityden hos dagens ungdomar mellan 16-29 i 11 länder. Enligt denna attitydundersökning har man funnit att åsikter och moral börjar förändras:

-individualismen har gått för långt
– ett samhälle med gemensamma mål efterlyses
-social jämlikhet ger ett bättre samhälle
-långsiktigt ansvar av politikerna efterlyses

Kanske tyder detta på att Girighetens Epok börjar gå mot sitt slut. De unga kan förhoppningsvis återskapa tron på det gemensamma samhället, att godheten åter vinner över girigheten.
De yngre politiker som idag har makten i vårt land förefaller förefaller dock vara av annat virke, jag tänker på CUF Stureplan som föreslår fritt knark som en politisk viktig åtgärd och på KD:s Ebba Busch i Uppsala som förra veckan i en artikel förnekade att det finns fattigdom i Sverige – själv tjänar hon 700.000 om året som kommunalpolitiker och då kanske man mist förmågan till empati…Den generation som kommer efter dessa har av attitydundersökningen att döma helt andra perspektiv. Det bådar gott.

4 juni

Igår visades filmen  i Sunne på ”Teaterbiogafen”, en av Sveriges äldsta biografer. Biografen hade digitaliserats både på bild- och ljudsidan, något som många av våra mindre biografer inte orkar med att finansiera. Sunne ligger inte långt från Selma Lagerlövs Mårbacka och biografen besöktes på sin tid av Selma Lagerlöv där hon följde repertoaren. Ett foto i entrén visar Selma på väg in till en föreställning.
Ett 90-tal besökare trotsade den fina sommarkvällen och såg filmen med en efterföljande diskussion. Jag överdriver inte det minsta när jag säjer att publiken var entusiastisk, mycket tack vare den begåvade filmaren Sara Broos som höll i samtalet.
Nästa visning av filmen kommer att äga rum i Almedalen  under politikerveckan. Folkets Bio har ett eget tält i hamnområdet där flera aktiviteter äger rum. Så är t ex ett samtal med professor Åke Bergman, som medverkade i ”Underkastelsen”, och mig är inbokat och dessutom deltar Kemikalieinspektionens f d chef.  Detta i anledning av en den nya rapport om hormonstörande kemikalier som professor Bergman varit ordförande för och som just släppts. ”Underkastelsen” fortsätter att visas runt om i världen och nu senast har Kina försett den med kinesiska undertexter. Filmen har blivit ett stående inslag vid seminarier på olika universitet runt om i världen och deltog i veckan i en festival i Brasilien. Det var över 3 år sedan ”Underkastelsen” hade premiär så filmen har fått ett långt liv. Den finns sedan länge på dvd. Också ”Godheten”  finns nu tillgänglig i handeln på dvd. Men kommer i september att fortsätta sin turné på biograf ute i landet , visningar som jag redan är inbokad på.

De våldsamma upploppen i Stockholms förstäder fortsätter nu på 5:e dygnet.
-Det är vårt enda sätt att göra oss hörda, säjer några ungdomar till reportrarna. Så är det naturligtvis inte men repliken uttrycker den frustration som finns därute. Jag får rapporter om detta varje dag från min kamrat från Somalia. Han har själv drivit projekt för att integrera ungdomar, bl a genom att besöka brandstationerna och föra samtal med brandmännen. Samma brandmän som nu möts av stenregn…
De rika i vårt samhälle har blivit rikare det senaste decenniet, de översta 10 procenten har fått mer samtidigt som underklassen fått det sämre. Vi har skapat ett nytt klassamhälle där klassklyftorna och den relativa fattigdomen växer. Enligt OECD:s rapport har Sverige fallit från första plats till plats 24.
Musikern och rapparen Ken Ring, själv ett barn av förorten, säjer i DN idag att ”vi lever i en förändrad värld och ett hårdare klimat. Sluta trycka ut oss, välkomna oss istället med öppna armar. Först då kanske frustrationen lägger sig”.
Statsminister Reinfeldt säjer att de här problemen måste de i förorten själva lösa, våld är alltid oacceptabelt. Det är ett klent yttrande från en ansvarig politiker som så hårt bundit sig till den s.k. arbetslinjen. Allt fler ser istället en förlamad Allians vars politik misslyckats totalt. 77.000 ungdomar har idag aldrig haft ett riktigt arbete, arbetslösheten är i vissa kommuner 27%. En hel generation håller på att offras.
Vi lever i ett ojämlikt samhälle, det är vad politiken resulterat i. Professorerna Richard Wilkinsson och Kate Pickett har under flera år forskat om vilka konsekvenser ett ojämlikt samhälle för med sig. De berättar om detta i filmen. Filmen har försvunnit från biograferna nu men samtidigt kommer den ut till försäljning i butikerna. Man kan också beställa den genom Folkets Bio.

I dagens Svenska Dagbladet redogörs för OECD-rapportens sensationella siffror om att ojämlikheten i Sverige ökat enormt, i första hand under Alliansens tid vid makten. Sverige har fallit från förstaplatsen till plats 14 av de 34 OECD-länderna. Före oss ligger samtliga nordiska länder där jämlikheten är större. Den relativa fattigdomen ökar mest i hela OECD. Klassklyftorna växer alltså i rasande fart. Vad detta betyder för det gemensamma samhället handlar Godheten om. Det som kanske mest faller i ögonen är den galloperande brottsligheten, inte minst gatuvåldets ökning. Skolans sönderfall och den raserade vården drabbar också alltfler människor. Bristen på jämlikhet och vad den får för konsekvenser i övrigt talar de engelska forskarna i filmen om. När det finns vetenskaplig forskning som visar effekterna av ojämlikheten varför reagerar då inte politikerna? Varför handlar man tvärt emot? Det kan jag inte förstå….LO:s chefsekonom Ola Petterson tror inte heller att det socialdemokratiska partiet tycker att frågan är särskilt intressant: ”Partiet tror inte att det här är den fråga som marginalväljarna brinner allra mest för” även om ”växande klyftor oroar många människor”. Man tar sig för pannan, som om valet bara handlade om vem som vinner marginalväljarnas röster!
Godheten visas över pingsthelgen, det är alltså kort tid kvar. Se den innan den tas ner!

Ja, så heter egentligen Tim Delmastros lysande 55 minuter långa film som sänds i Kunskapskanalen under titeln “Kapitalismens återvändsgränd”. Det är en film som fokuserar på samma problematik som ”Godheten”: hur det finansiella systemet under ett halvsekel tillåtits löpa amok. I ”Godheten” berättar vi om FIAT-money, dvs hur dollarns knytning till guldet avskaffades, guldmyntfoten upphörde, och pengar förvandlades till just bara det papper, den sedel du håller i handen.
Det var Richard Nixon som den 15e augusti 1971 bestämde att Centralbanken kunde trycka mer dollar än guld kunde täcka. Han behövde kapital för att bekosta upptrappningen av Vietnamkriget. Därmed inleddes det största pyramidspelet i historien, som hotar hela världsekonomin. Det var meningen att Nixons beslut skulle vara tillfälligt men så blev det inte. Idag kan Centralbanken trycka mer och mer pengar utan täckning och på så sätt inteckna framtiden, det är de kommande generationerna som kommer att få ta konsekvenserna. Folket har alltid till syvende och sist fått betala.
Hur kan då detta pyramidspel, där alla problem bara skjuts på framtiden, få fortsätta? Jo, av det enkla skälet att de som tjänar på detta, bankerna och finansindustrin, inte har fått nog än! Ta bonusarna som exempel: direktörsbonusarna har nu i 4 svenska storföretag blivit större än direktörernas löner. Mycket vill ha mer. Av papperspengarna…
Frågan är om det finns en återvändo? Eller sitter vi ombord på Titanic? Katastrof har alltid blivit resultatet genom historien av pyramidspel, av Fiat-money. Varför är det så tyst om detta förhållande? Var finns de kritiska rösterna? Tim Delmastro låter i sin film en finansman påstå att det råder ett slags incestuös förhållande mellan alla som är en del av detta system: ansvariga politiker, näringslivets bonusdirektörer, ekonomijournalisterna, den låneberoende medelklassen, den hotade kultursektorn – alla är en del av pyramiden och håller tummarna för att allt kommer att lösa sig. Och vanmakten tystar munnen. Men girigheten dödar inte bara godheten utan äventyrar hela vårt gemensamma samhälle.

I samband med pingsten försvinner ”Godheten” från Folkets Bios biograf Zita i Stockholm. Då har filmen visats där i drygt 3 månader. 6.000 har hittills sett filmen på bio men med alla visningar vid sidan om biograf är det ca 8.500 som sett den. Dessvärre har filmen de senaste dagarna haft svårt att tävla med vårens ankomst och fått en allt mindre publik.

På radio hör jag en man säja att ”relationen mellan konst och samhälle” måste brytas. Ja, det är kanske en växande trend och i så fall förödande för filmer som vill diskutera och utmana det samhälle vi lever i. Jag vet inte om den publik som sett ”Godheten” är en stor eller liten publik men det har varit en mycket engagerad publik. Jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser av detta….Jag har i alla fall fått bevis på att det finns en publik som fortfarande är intresserad av samhällsfrågor, även om trenden säjer något annat. Självklart hade jag önskat mig en större publik, vilket för mig hade visat att vi är medborgare i en levande demokrati och inte kunder som väntar på att det någon gång ska bli vår tur…

Även om filmen försvinner från repertoaren i Stockholm fortsätter inbjudningarna att komma till mig och redan nu har jag i september 4 bokade visningar på olika håll i landet och förfrågningar finns också längre fram.

Jag blir bedrövad när jag i pressen läser om att dagens ungdomar känner sig olyckliga i vårt samhälle, en av tio tycker t o m att livet ”är meningslöst”. För mig betyder det att filmens tema, godheten offras på girighetens altare, i allra högsta grad är aktuellt. Fokuseringen på individen, hyllandet av Mammon, ett allt kallare samhälle där klassklyftorna växer, en katastrofal ungdomsarbetslöshet, skattesmitande riskkapitalister, ojämlikhet och orättvisor på en Marknad som aldrig borde ha fått lägga beslag på vård, skola och omsorg är en del av förklaringen. De rika har tillåtits berika sig hämningslöst, de har fått sin revansch. Med stridsropet ”valfrihet i stället för välfärdssamhälle” har de översta klasserna befriat sig från gemenskapens kollektivism. Empati, solidaritet och medkänsla är väl begrepp som snart ramlar ur ordböckerna. Vem kan tycka att det är meningsfullt att leva i ett sådant samhälle? För över 400 år sedan lät Shakespeare kungen i Henrik IV i förtvivlan kvida:

”I am myself alone.”

Var det verkligen tillbaka dit vi ville när vi släppte Mammon fri?

Tistelfjäril – Foto: Stefan Jarl

Efter att Godheten visats i Arvika under Värmlands filmfestival var jag i Halmstad, inbjuden av Filmstudion där och mötte på nytt en utsåld salong, 200 personer. Två gånger tidigare har jag varit deras gäst med olika filmer.
I entrén låg Nya Upplagan, den fria tidning som Lars Yngve i Ystad ger ut och som jag medverkat i ett flertal gånger. I varje nummer publicerar den driftige Lars en krönika av Noam Chomsky. I det nya numret bär krönikan rubriken: ”Kan civilisationen överleva kapitalismen?” Jag kunde på debatten efter filmen inte låta bli att nämna denna krönika. Hör bara här (obs, den ironiska tonen):

För mig verkar det omöjligt att civilisationen skulle kunna överleva verkligt existerande kapitalistisk demokrati… Inom den verkligt existerande kapitalistiska demokratin är det otroligt viktigt att vi amerikaner blir den dumma nationen som inte vilseleds av vetenskap och rationellt tänkande, i de ekonomiska och politiska ledarnas kortsiktiga vinstintressen – och strunt i konsekvenserna! Denna strävan är djupt rotad i den fundamentallistiska marknadsläran som predikas inom den verkligt existerande kapitalistiska demokratin – men praktiseras bara selektivt, i syfte att stödja en stark stat som tjänar rikedom och makt”.

Ord och inga visor…
I Godheten finns några vetenskapsmän och forskare som visar att ett jämlikt samhälle på alla plan är bättre än ett ojämlikt. Det gäller även för de rikaste och mest förmögna som alltmer tenderar att sluta sig inom sin grupp, högt däruppe. Men de kommer inte undan det ökande våldet, gatufascismen, som år efter år bara rusar i höjden. Några miljoner på banken skyddar inte för det meningslösa våldet. Vanmakten som dom därnere känner in på bara skinnet tar sig allt otäckare uttryck. Arbetslösheten i ungdomsgrupperna är 25% och samhället är på väg att offra en hel generation. Det finns ett allt tydligare missnöje, för att inte säja vrede och hat, mot dom däruppe. Men varför kan politikerna inte absorbera vad forskare och folket på gatan uttrycker? Göran Hägglund påstår sig veta vad som diskuteras ”vid köksborden hemma hos folk” och Annie Lööf hävdar detsamma och när politikerna i sina program föreslår åtgärder så handlar det i Centerns fall om månggifte, plattskatt, avskaffad skolplikt och fri invandring – som om detta vore svar på de verkliga problem mannen och kvinnan på gatan dagligen brottas med. Kan civilisationen överleva kapitalismen, frågar också jag.