Godheten i Ljungskile möter Den Arge

Ljungskile ligger en timmes resa norr om Göteborg. På Folkhögskolan där hade man ordnat visning av Godheten. 75 personer kom, mest äldre, men även studenter från skolan. Efter filmen var det paneldebatt ledd av ”radiorösten” Agneta Riddar med mig, Maria Wallin från tidskriften Socialpolitik och prästen Gunilla Martinsson från Ljungskile. När ordet blev fritt tog det inte många minuter förrän en man högröd i ansiktet ställde sig upp och högt ropade: ”Hela denna film är en parodi!” Hans upprördhet la förstås till en början beslag på modet hos publiken att yttra sig… Efteråt frågade jag om någon visste vem det var. En bankman, trodde man sig veta. Filmen provocerar naturligtvis en del av publiken genom den kritik mot vårt nutida samhälle som framförs, och så har det varit från att de första recensionerna kom, de flesta positiva och redo att lyssna till vad filmen diskuterar, andra förbannade. Jag är van vid att mina filmer delar publiken. Det har jag lärt mig att leva med. En kvinna frågar mig om jag inte är ”rädd för mordhot”. Jag skrattar bort frågan genom att säja att jag redan varit med om det och vet hur det känns. Likväl känner jag på väg hem ett obehag och ser mig aningen nervöst om i tågkupén.

Förra året fick Sverige 100 000 nya dollarmiljonärer, som alltså äger 6,5 miljoner. Därmed hamnar vi på tolfte plats i världen. Samtidigt går 400 000 utan jobb. Ungdomsarbetslösheten är i vissa kommuner nära 30%. Ungdomskriminaliteten ökar i alla större städer. Det samlade värdet på bankernas aktiebonusar uppgår till 4,6 miljarder kronor, mest får SEB:s Annika Falkengren. Är det inte detta som är den egentliga parodin? Att vi tillåter dessa förhållanden…