Ännu en kamrat ur tiden

Bertil Sandgren var under större delen av sitt yrkesverksamma liv Vd och inköpschef på Sandrews. Vi var ungdomskamrater från 15, 16-årsåldern. På nyårsafton berättade jag lite om Bertil vid middagsbordet, dagen efter får jag veta att han gått bort helt hastigt, drabbad av en stroke.

Vi gick båda i Skara läroverk och träffades genom en liten förening för litterärt intresserade elever. Vi var några stycken som skrev dikter som vi häftade ihop till små häften. Bertil skrev alltid de längsta och bästa dikterna. Vi delade intresset för film, ja, vi var i det närmaste filmfanatiker. På sommarloven gjorde vi små kortfilmer, om vi inte jobbade i skogen med att gräva diken eller röja sly. Bertil var en lysande fotograf, vann priser för sina stillbilder i fototidningen FOTOs tävlingar och utvecklade en teknik att underexponera och överframkalla negativen för att uppnå en dramatisk effekt. Han hade tillgång till en 16 mm kamera som vi laddade med 30 meters svart/vit omvändningsfilm. Bertil kunde genom sitt stillbildsfotograferande en hel del om framkallningens kemikalier och vi lyckades framkalla 30-metersrullarna genom att vaska dom i stora fat med framkallningsvätska. Sen fick rullarna torka i vinden på Bertils mammas klädstreck. Vi tejpade sen ihop bilderna till små filmer i en liten klippapparat.

1959 och 1960 hade vi turen att få arbeta på de filminspelningar som filmregissören Arne Sucksdorff genomförde inte långt från den by Bertil bodde i. Det blev vår inkörsport till ett liv med film. Bertil och jag kom båda in på Svenska Filminstitutets Filmskola, bl.a. med hjälp av Arne Sucksdorff. Bertil skrev ett långfilmsmanus som jag blev mycket imponerad av med sin moderna berättateknik där tidsbegreppet upplöstes och historien berättades drömlikt utifrån upplevelsen av ”den inre tiden”. Vi läste Alain Robbe-Grillets romaner och när filmregissören Alain Resnais kom med ”I fjol i Marienbad”, där ett nytt sätt att berätta filmiskt var gestaltat, tänkte jag att vi måste göra film på Bertils manus. Men vi lyckades aldrig få någon intresserad av vårt djärva experimenterande. Manuset blev liggande. Istället kom Bertil att arbeta med Vilgot Sjöman i ”Nyfiken Blå”, där Bertil gjorde en fristående sekvens. På Sandrews arbetade han också som producent till en rad spelfilmer. När jag själv gjorde dokumentärfilmer övertygade han Sandrews chef, Klas Olofsson, att flera av mina filmer skulle distribueras av Sandrews, även om de inte drog någon större publik. Så kom det sig att min film ”Tiden har inget namn”, på den stora premiärdagen Annandag Jul, fick sin premiär på Sandrews förnämsta premiärbiograf på Kungsgatan. När jag på kvällen gick ner till biografen för att se hur stor publiken var möttes jag av kassörskans besked att endast 2 personer sett filmen. Trots detta fiasko fortsatte Bertil att införliva flera av mina filmer i Sandrews repertoar. Bertil vidhöll sitt intresse för den dokumentära uttrycksformen och var också den som importerade Michael Moores ”Bowling for Columbine”, som blev en stor publiksuccé.

Sin första tid efter filmskolan bodde Bertil med sin fru i en lägenhet i Tensta där jag var en flitig gäst. När jag såsmåningom flyttade från Stockholm gjorde jag det till en vana att besöka Villa Sandrew på Floragatan 4 på Östermalm och knacka på Bertils kontorsdörr på andra våningen, han hade alltid tid för mig. Efter sin pensionering fortsatte Bertil som konsult åt Sandrews men satt också i Svenska Filminstitutets styrelse. Bertil var lite yngre än jag men gick bort före mig, det är svårt att acceptera.

När jag letar igenom gamla bilder hittar jag ett gruppfoto taget av Bertil med ”vårat gäng”, 6 personer samlade på trappan framför den förfallna kåk vi höll till i och gjort till våran mötesplats, alla tittar in i kameran, ingen ler. På baksidan har Bertil skrivet: ”Waiting for Hemingway”, 1963. Hemingway var en av våra idoler. Det är 52 år sedan.