En gigant ur tiden

Alla har någon gång i sitt liv träffat människor som genom sin utstrålning, genom sitt intellekt eller begåvning gjort ett outplånligt intryck och som man inte kan glömma. En sådan människa är amerikanskan Theo Colburn, forskare och professor emeritus vid University of Florida. Jag hade förmånen att träffa henne i samband med inspelningen av min film om kemikaliesamhället, ”Underkastelsen”, i vilken hon medverkade. Jag är inte ensam om bedömningen att inte sedan Rachel Carson skrev sin bok ”Silent spring”/”Tyst vår”(62/63) har en forskare kommit att betyda så mycket som väckarklocka, när det gäller människans påverkan på miljö och natur. Varje år använder vi 600 miljoner ton kemikalier i vårt samhälle, dygnet runt, år in och år ut, kemikalier som i alltför många fall har en förfärlig påverkan på oss människor. Inte minst våra barn, från att de som foster vilar i mammans mage, dagligen utsätts för mängder av dessa kemikalier som många gånger är persistenta, dvs. de bryts aldrig ner i naturen utan finns kvar i all evighet. Genom sin bok ”Our stolen future” (96) myntade hon begreppet endochrine disruption, dvs hon visade hur t.o.m. mycket små mängder kemikalier interagerade med kroppens egna kemikalier och ställer till med skador på olika sätt, skador hon spårade bakom många av våra välfärdssjukdomar. Hon fruktade att människan genom sin framfart knuffat mänskosläktet över the tipping point, punkten då allt är försent, då ingenting längre kan rädda vår art från utplåning. Det är väl den enda av Theos teser som vi för allt i världen måste hoppas är felaktig. Ingenting får vara försent!

Theo Colburn var intensivt verksam in i det sista, hon blev 87 år.