Godheten i Timrå ger en tankeställare

Efter en nära 8 timmar lång resa till Timrå, vilken fick mig att undra hur länge jag ska orka resa runt i vårt långa land med mina filmer, kom jag fram till Söråkers Folkets Hus till visningen av Godheten. Resa var mödan värd visade det sig direkt jag klev in genom dörren. Jag mötte ett Folkets Hus som var allt det man kan önska sig, ett fantastiskt hus med bibliotek, bio, scen, studios, musikkafé, mängder av arrangemang som vänder sig till alla åldrar och där just alla åldrar medverkar under målsättningen ”kulturarv och demokrati” där de unga inte bara har inflytande utan också ledningen. Hela huset uttrycker med sin öppna planlösning, där verksamheterna griper in i varandra, tanken på gemenskap och solidaritet mellan åldrar och klasser i en slags självförvaltning, som ger en påtaglig ”vi-känsla” som slår emot en. Man slåss tillsammans för att bygga en kultur i kontrast till den meningslöshet, håglöshet och utanförskap jag mött på mina besök i så många andra delar av landet. Jag blev verkligen imponerad. Söråkers Folkets Hus borde stå som modell för vad som går att åstadkomma på andra orter, strävan efter att bygga det goda samhället. Jag kände igen mycket av de känslor som förenade oss som en gång startade och byggde upp Folkets Bio. Söråkers Folkets Hus har nu funnits i 20 år och jag hoppas att de också en gång ska fylla 40 år som ju Folkets bio gör i år.

Efter filmen följde en debatt som var lika livlig, trots att jag väntade mig blyga norrlänningar,  som jag gång på gång efter visningarna fått vara med om. Många gånger har jag saknat den yngre delen av publiken, det har varit tunt med publik under 40…Men så inte här! Här var många ungdomar – och ingen lämnade bion under filmen, som ju kräver en del av sin publik. Tvärtom, en 17-årig grabb försäkrade mig under debatten ”att detta var den bästa dokumentärfilm han sett”, något som jag förstås blev extra glad för.

På vägen till Timrå läste jag ”Onådiga luntan” som  sammanställts och getts ut av Socialaktion.nu (Hela luntan med uppdateringar finns på www.socialaktion.nu och www.socialpolitik.com).

Upprinnelsen till detta projekt är ett UPPROP om att berätta för myndigheterna hur människor upplevt de allt hårdare livsvillkoren, utanförskapet och utslagningen under Alliansens tid: de allt hårdare reglerna från Försäkringskassan, Arbetslöshetskassan, Fas 3 osv. Offren har getts röst och får berätta om sin ofta fasansfulla situation av nyfattigdom, ensamhet och brist på resurser och samhällets stöd. Det är en skrämmande läsning. Jag trodde själv att jag var ganska välinformerad men måste erkänna att jag varit okunnig om hur hårt alla dessa förändringar slår i ”den nya modellen” där var och en får sköta sig själva under Alliansens stridrop: ”Valfrihet istället för välfärd!” Detta dokument med nästan hundra personliga berättelser ger en dold bild av Sveriges nya underklass av sjuka och fattiga, som den borgerliga pressen nogsamt undviker att skildra. Den s.k. fria pressen sviker sitt uppdrag till förmån för allt det tjafs om kändisar, framgångmyter, krönikertrams, skvaller, kvinnoförtryck och konsumtionshysteri som istället fyller borgarpressens alltmer tunna sidor.
När läste du t ex om de 77.000 ungdomar som aldrig haft ett riktigt jobb, om att Sverige har bland Europas högsta ungdomsarbetslöshet, att vi fastnat på en accepterad nivå av 400 000 konstant arbetslösa, att vår lands självförsörjningsgrad sjunkit så till den milda grad att vi importerar 40% av vår mat från utlandet, att bara 5 000 brukare av vår jord finns kvar inklusive mjölkbönderna, att slakteriet SCANs huvudkontor flyttat till Finland och ARLAS huvudkontor till Danmark och därför slakterier och mejerier nu läggs ner på löpande band med ännu mer arbetslöshet som följd? Ja, sådär skulle jag kunna hålla på att rabbla upp sådant som borde ges plats i våra tidningar. Svenska Dagbladet har för mig blivit ett klart lysande undantag bland de borgerliga tidningarna, inte minst Näringslivsbilagan med sina reportage om Riskkapitalisternas ständiga manövrer och de bekymmer detta orsakar staten. Ta bara de sista dagarnas skildring av hur Skatteverket genom ett formaliefel missat att få in skatt på en miljard (!) från riskkapitalbolaget IK med Björn Savén som ägare och dirigent för sina advokater. Finanstidningen Dagens Industri skyr inte heller att ta bladet från munnen i en ledare häromdan med rubriken: ”Låtsasekonomin måste få ett slut”. PM Nilsson konstaterar där i sin kommentar till hur finanskrisen fortsätter att härja i världen följande:
”Problemet är att de räddningsaktioner som centralbankerna har ägnat sig åt i hög grad liknar de instrument som orsakade krisen. Konstlat låga räntor och massiva stödköp av obligationer har gjort ekonomin beroende av just låga räntor och stödköp….En snabbt ändrad penningpolitik kan orsaka en krasch som vi ännu knappt kan ana omfattningen av, och rädslan för den och dess politiska konsekvenser har tagit de ansvariga i gisslan”.
Istället för sådana allvarsord får vi hålla till godo med nyheten att Reinfeldt inte betalt tv-avgiften…Stackars Sverige, hur ska detta sluta?