”Man kan inte vara en sann konstnär om man inte är emot sin tids samhälle” – Albert Camus

Dagens Nyheter är vår största dagstidning med en klar liberal ideologi. I denna tidning angriper
journalisten och författaren Lena Andersson (10/3) några verk som analyserar och diskuterar vårt
samhälle. Det är Sara Granérs ”All I want for Christmas is planekeonomi!”, Nina Björks “Lyckliga i
alla sina dagar” och min film ”Godheten”. Själv brukar jag aldrig gå i svaromål när någon av mina
filmer angrips och tänker inte göra det nu heller. Men några av Lena Anderssons utgångspunkter
och värderingar vill jag bara citera här, jag finner dem nämligen så extremt tidstypiska i många
intellektuella miljöer av idag och då tänker jag inte bara på Bengt Ohlssons generalangrepp på den s.k.
vänstern häromåret.

Lena Andersson ”föredrar”, säjer hon i sin artikel, ”en värld där det finns girighet och egennytta
framför att förkasta de individuella fri- och rättigheter som kapitalism uppstår ur.”

”För egen del”, fortsätter hon ”tror jag att det är bättre att göra sig av med idealiseringen av
gemenskaper än med liberalismen:”

Efter en av diskussionerna efter min film kom en äldre man fram till mig och sa: ”Personligen
avskyr jag gemenskap”, jag hoppade till inför denna rättframma värdering och kunde bara svara att
gemenskap för mig var det centrala i livet. Men jag förstår nu att denna hållning i Lena Andersson
fått en mer militant förespråkare.

Jag drar mig till minnes vad Micke Nyberg skrev till mig, då min film angreps i SvD av tidningens
recensent Jan Söderqvist, att denne man i annat sammanhang beskrivit efterkrigstidens
samhälle ”som helt enkelt vår svenska variant av Mussolinis fascistiska utopi”.

Av dessa exempel drar jag slutsatsen att det min film talar om väcker brutala känslor vid liv till försvar
för egoism och själviskhet, men jag vidhåller min uppfattning att Godheten är värd att försvara och
kämpa för.