Nu är filmfotografen Pelle Källberg begravd
I fredags, samma dag Pelle skulle fyllt 67, ägde begravningen rum i Klara kyrka i Stockholm. Över hundra människor var där, kanske inte så konstigt med tanke på att Pelle arbetat med c:a 90 filmer. Många var just teammedlemmar, och många fotografkollegor.
I och med begravningen känns det som om en epok är över. Vi som började arbeta med film gjorde det under en tid då den blimpade filmkameran, filmnegativet, de tunga lamporna och elaggregaten var arbetsredskapen. Sen kom den digitala revolutionen och förändrade allt. Nästan all vår hantverkskunskap var bortkastad inför den nya tekniken. En del gick vidare in i denna ”nya värld”, andra vare sig orkade eller ville inte. Många blev arbetslösa, i första hand de som jobbade på laboratorierna som framkallade, kopierade och ljussatte negativfilmen. Pelle tillhörde dem som gick vidare, lärde sig det nya. Mycket i denna nya värld var bra, lätthanterligare teknik och billigare, arbetstempot ökade. Men mycket av ”teamkänslan”, att arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål, en så bra film som möjligt, försvann . Pelle var just ett exempel på en människa som trivdes och utvecklades i dessa filmteam.
Jag tänker på hur vi har väntat på den ”rätta bilden”, det rätta ljuset! Och vad gör man då under tiden man väntar? Jo, man umgås, pratar, berättat historier, utbyter erfarenheter i väntan på att de rätta förutsättningarna ska infinna sig. Man lär känna varandra, helt enkelt, man växer ihop, ”det är viktigt att ha sin filmfamilj omkring sig, som Ingmar Bergman formulerade det.
Nu räknas knappast de ”mänskliga värdena”, eller rättare sagt, nu har ingen tid att vänta – trots de lägre kostnader den digitala inspelningstekniken medför. De värden som kan mätas är de som räknas, hur mycket man får gjort, hur snabbt det gått, hur mycket kostnaderna kunnat hållas nere osv. Det kanske är därför som jag upplever att en epok gått i graven med Pelle. Kanske är det också den andan som gjorde att Svenska Filminstitutet inte fanns med bland dem som skickat en sista hälsning till Pelle på begravningen. Svenska Teaterförbundet, som organiserar filmfotograferna, hade sänt en krans, Sveriges Television, där Pelle jobbat med flera produktioner, likaså. Och distributören Folkets Bio och FilmCentrum också. Men inte Svenska Filminstitutet. För dem existerade inte Pelle trots alla filmer Pelle plåtat. Jag tycker att det inte bara är oanständigt utan direkt smaklöst och oförskämt. På de tv-sända Guldbaggegalorna brukar de under året avlidna i branschen hyllas med en bild i tv-rutan. Det ska framstå som man brydde sig… Men en krans, några blommor, en sista hälsning är uppenbarligen inget som hinns med. Man må ha vilken ursäkt som helst på Svenska Filminstitutet, man är likväl bara tidsandans passagerare.
