För en annan ordning

Med glädje läser vi Martin Jönssons krönika 14.1.13 om hur Svenska Filminstitutets
stöd till film är konstruerat: ”Debutanter inte önskvärda”! Detta apropos att Malik
Bendjellouls lysande debutdokumentär ”Searching for Sugar Man”, som (enligt
honom själv) avfärdades som ”en skitfilm” av en av institutets konsulenter.
Jönsson beskriver hur Filmavtalet föreskriver att bara producenter som är etablerade
genom att redan ha producerat ett par långfilmer eller tv-serier öht får ansöka om
produktionsstöd. Men det är värre än så.

1. Det här systemet är inte nytt, det har redan i det nu utgångna Filmavtalet varit en
förutsättning: bara en producent kan söka produktionskapital. Bara en etablerad
producent får träffa en konsulent på SFI. En upphovsman eller regissör göre
sig ej besvär, för dem finns ingen att vända sig till. ”Skaffa dig en etablerad
producent”, får man till svar om man försöker…

2. Inte nog härmed. För att en film ska få produktionsstöd måste man också ha en
distributör. Det finns några få distributörer i Sverige, som distribuerar och också
importerar film till Sverige. Men det finns bara en enda biografägare i landet:
Svensk Filmindustri. (Ja, det finns också några små fristående biografägare som
utgör ca 5%.) Har man alltså inte en svensk Filmindustri med sig, genom ett
distributionsintyg, får man inte heller söka om produktionsstöd. SF har en ärorik
historia som gör att man ibland trotts allt tar sitt ansvar – men hur går det nu,
när, som det ryktas, SF:s biografer ska tas över av internationellt riskkapital?

3. Om man vill ha stöd till att lansera sin film så kan det bara sökas av
distributören.

4. Om man vill göra en film som kostar mycket att producera, säj 20 miljoner,
så kan Svenska Filminstitutet bara maximalt gå in med 11 miljoner. Resten av
pengarna får man försöka få tag på genom att gå till någon lokal organisation,
Film i Skåne, Film i Väst osv. Eller hos det privata kapital som vill ha säkra
kort…

5. Låt oss stanna här och ställa frågan: hur många debutanter klara denna
skärseld? Hur många lyckas helskinnade ta sig fram längs detta gatlopp? Ytterst få.
Debutanter? Kvinnliga filmare?

I decennier har vi filmare föreslagit och slagits för en annan ordning – men alltid
utan gensvar. Vi har ett ”branschavtal” som gäller filmbranschen, har vi fått höra,
inget ”kulturstöd till film”. Branschen har lagt beslag på de statliga medel om 200
miljoner, som trots allt skattefinansierar ”branschens avtal”. I detta filmklimat har
Producenternas förening, med Björn Rosengren som talesman, lyckats flytta fram
sina positioner och fått producenten klassad som ”den egentlige konstnären”, den
som ”gör” filmen och får beträda podiet och inkassera Guldbaggen för årets ”bästa
film”.

Reglerna för filmstödet befinner sig just nu i stöpsleven och mycket tyder på att
villkoren för debutanter och dokumentärfilmare kommer att stramas åt ytterligare.
Om man vill göra en dokumentärfilm så fanns det förra året tre konsulenter
man kunde vända sig till, två som finansierar långfilm och en som bara
finansierar dokumentärfilm. Fr o m i år finns det bara en. Förr kunde man få nej
från en konsulent och gå vidare till nästa. Men inte nu längre. Får man nej av den
kvarvarande dokumentärfilmskonsulenten så blir filmen aldrig av. Eller bekostas av
filmaren själv som ”kamikazepiloten” Bendjelloul, som under processens gång inte
ens hade råd att köpa mat…

6. Det finns så mycket mer att säja men det här kanske kan räcka som
förklaring till varför vi så sällan får se debutanter på Vita Duken och varför en
kraftfull kulturpolitik på filmens område är en nödvändighet och ett krav från oss
filmarbetare.

Stefan Jarl
Göran Gunér