”Konsten är ett vapen med vilket vi försvarar våra ideal”.
Så skriver Victor Hugo. Jag tänker på detta nu när min film också haft sin officiella premiär över
hela landet. Om ”festivalpubliken” i arbetarstaden Göteborg tog filmen till sina hjärtan, så var
reaktionen bland kritikerna i tjänstemannastaden Stockholm mer blandad. Ja, i några av tidningarna
på högerkanten rent av avfärdande. Det gör att jag kommer att tänka på när ”Naturens hämnd” hade
premiär för 30 år sedan och jag några dagar därefter vaknar till en jätteartikel på Dagens Nyheters
kultursida skriven av ett stort antal bönder, som attackerade filmen och dömde ut den. Senare visade
det sig att artikeln var skriven av en enda person, en storbonde med intressen i gödningsbranschen.
I samband med andra filmer har jag beskyllts för att vara ”Sveriges svar på Leni Riefenstahl”, andra
gånger för att vara vänsterextremist. Efter min förra film Underkastelsen startade kemiindustrin en
motkampanj på nätet. Jag inser självfallet att detta är det pris man får betala men ibland frågar jag
mig varför man håller på, och gör film efter film. Det är då man får ta stöd i Hugos ord i rubriken. Det
märkliga är att allt beröm man får det glömmer man bort men det negativa kommer man ihåg…
När Albert Camus höll sitt Nobeltal då han tilldelades Nobelpriset formulerade han det som kanske
är konstens innersta mening och i alla fall konstnärens uppgift: ”Vårt enda berättigande är att vi
för talan för dem som inte kan tala för sig själva. Om vi inför det Sköna i världen ser till att inte
glömma dem som blivit förödmjukade, då kommer den västerländska konsten att återfå kraft och
herravälde.”