Vi kräver en ny filmpolitik

”Äta, sova, dö”, ”Searching for Sugar Man” och ”Avalon”, tre debutfilmer, kammade hem
7 av de konstnärligt tyngsta guldbaggarna på galan i måndags. Alla tre är genomförda
av nya producenter. Detta förhållande har närmast varit ett mönster under 2000-
talet. Av 13 Guldbaggar för ”Bästa film” har 7 gått till filmer gjorda av debutanter. 4
debutanter har under perioden fått priset för bästa regi och 6 nya producenter har drivit
de belönade projekten. Förnyelsen av svensk film har alltså i stor utsträckning skett
vid sidan om de etablerade produktionsbolagen – de som enligt det nya Filmavtalet har
ensamrätt på att ta emot stöd till långa spelfilmer.

De nya avtalsreglerna har Oberoende Filmares Förbund (OFF) anmält till EU-
kommissionen. OFF påpekar att det nu har skapats ett konkurrenshinder, i sin tur ett
hinder för ett demokratiskt filmklimat och en kreativ mångfald i filmproduktionen.

Svensk kulturpolitik har under den borgerliga regeringen tydligt drivits i en riktning där
konstnärer ska bli entreprenörer. Men vi två som redan varit sådana ”entreprenörer”
i 45 år och gjort över hundra filmer i olika genrer för biograf och tv har nu plötsligt
genom de nya reglerna blivit uteslutna från möjligheten att göra långfilm. Vi talar inte
i första hand i egen sak men väljer att ta oss själva som ett förtydligande exempel. Det
kunde lika gärna ha handlat om Roy Andersson. Plötsligt är det ett slags yrkesförbud
som införts! “Förvänta er inget lugn av gamla män!” skrev en gång nobelpristagaren
TS Eliot. Många andra lika erfarna och framförallt alla nya i vår kategori av oberoende
producenter stängs nu ute genom kraven på industrialisering av filmområdet.

Ända sedan PO Enquist lade fram sin filmutredning 1998 har det stått klart att
filmavtalskonstruktionen överlevt sig självt. Likväl ska den lappas och lagas om och
om igen. Och varje gång ett nytt avtal ska tecknas har samhället nödgats backa i sina
kulturpolitiska ambitioner för att locka en motsträvig men likväl lysten filmbransch
till förhandlingsbordet. Det pris filmen som konstart fått betala har varit och förblivit
högt. Och nu betyder de nya reglerna för filmstödet ett monopol för de stora och starka
aktörerna, medan många mindre, högt kvalificerade och med personliga visioner för sin
verksamhet, får dra sig tillbaka eller skaffa sig den ”beskyddare” bland de stora som de
för det mesta inte behöver.

Vi oberoende filmare har aldrig varit avtalsparter. Det blev däremot reklamfilms- och
tv-producenterna snabbt sedan de gått ihop med anrika Sveriges Filmproducenter
i ”Film- och TV-producenterna”. Men av 115 medlemmar är det bara 30 som gör
långfilm för bio. Det är inte minst denna nya konstellation under ledning av förre
näringsministern Björn Rosengren, som drivit fram den konkurrensbegränsande
avtalskonstruktionen.

Våra regeringar har gråtit krokodiltårar i femton år och om och om igen förklarat
att vi i Sverige inte har råd med grannländernas generösa och på kulturpolitiska
grunder motiverade insatser på filmområdet. Men alltsedan videobranschen hoppade
av filmavtalet 1998 har staten tjänat miljarder på det 25%-iga momspåslag på dvd-
försäljning och uthyrning av film som denna sektor belastats med jämfört med den
6%-iga inom övrig kultur. Det är pengar som kommit från filmen och som hade kunnat
återföras dit om Anders Borg bara velat.

Harry Scheins ursprungliga vision med filmavtalet var att stimulera produktionen av
svensk kvalitetsfilm, med betoning på det konstnärliga. Småningom sjönk ambitionen

till att gälla ”värdefull film” – ett begrepp som många i filmbranschen tolkade som film,
som skapade värden åt dem själva. Nu har devalveringen av uppdraget gått än längre.
Konstnärlig kvalitet och det värdefulla har helt kastats ut helt och hållet och målet är
numera att själva produktionen ska ha hög kvalitet, inte filmerna!

Följdriktigt har det konsulentstöd som hittills fördelats efter en helhetsbedömning av
ett projekts konstnärliga förtjänster i det nya avtalet reducerats med 56%! Var och en
av de två långfilmskonsulenterna kan därmed bara stödja ca 4 långfilmer var om året
mot det dubbla i det gamla avtalet. Därtill planeras en ny fond med ett helt automatiskt
stöd reserverat för de etablerade producenterna. 36 miljoner är avsatta till den i väntan
på EU:s godkännande. De etablerade producenterna får alltså ett totalt stödmonopol för
långfilm.

Samhällets kulturpolitik på filmområdet har sannerligen gått bankrutt. Därför upprepar
vi rubriken på vår förra artikel: Vi kräver en ny filmpolitik. Och en filmlag.

Stefan Jarl och Göran Gunér