Filmfotografen Per Källberg är död

Foto: Joakim Jalin

I mer än fyra decennier arbetade vi ihop. Pelle var redan som ung stillbildsfotograf, gick Christer Strömholms fotoskola. De första filmbilder jag såg av Pelle var under kampen för almarna i Kungsträdgården, maj 1971. Men det var först när Pelle var filmfotograf på Per Oscarssons långfilm ”Ebon Lundin” som vi träffades

När vi startade Folkets Bio visste jag att Ebon Lundin-filmen inte färdigställts på grund av brist på pengar och distributör. Jag ringde då Per Oscarsson och sa att vi kunde ha världspremiär på filmen och därmed skulle den få produktionspengar från Svenska Filminstitutet för att kunna färdigställas. Så blev det och filmen hade premiär 1973 på vår biograf på Högbergsgatan.

Pelle och jag kom sedan att arbeta tillsammans på Bo Widerbergs ”Mannen på taket”, där Pelle var assisterande fotograf. När den ordinarie filmfotografen försvann fick Pelle ta över fotot. ”Nu är det din tur, Pelle!” sa Bo Widerberg. Därefter började Pelles och mitt samarbete, ja, på nästan alla mina filmer.

-Vet du hur många filmer jag plåtat med dig? frågade Pelle en kväll under ett av våra ständiga telefonsamtal. –Nej, faktiskt inte, var jag tvungen att erkänna. -15, sa Pelle.

Det gick inte många dagar mellan våra långa telefonsamtal, ofta handlade de om hur vi skulle komma åt de rätta bilderna, att synliggöra det osynliga. Pelle och jag delade inte bara intresset för människor och samhälle utan också för naturen. Övernattningar i sovsäck, i skogen, under bar himmel, i kojor, i kåtor blev rutin. Så fort vi fick tillfälle besökte vi olika muséer för att med hjälp av olika konstnärer vi beundrade, Rembrandt, Zorn, Caravaggio, studera hur de arbetade med ljuset, färgerna, kompositionen. Dokumentärfilmen utgick mestadels från reportaget, vi vände på steken och utgick från bilden. Vi utmanade oss själva genom att filma utan ljud: uttrycket i bilden var det centrala.

Pelle påminde mig ofta om det mödosamma arbete vi la ner på att filma de döda sjöfåglarna vid en miljökatastrof på 80-talet. Vi for från Stockholm till västkustens ytterskär, samlade döda fåglar av alla sorter och storlekar under två dagar men vi kom aldrig fram till hur bilderna skulle tas. Vad skulle de uttrycka? Vi for hem. Några dagar senare gjorde vi samma resa igen, bar filmutrustningen tillbaka till skären, då visste vi efter dagar av analys hur vi skulle göra bilderna. Fåglarna låg kvar och vi fick våra bilder.

Det är få vägar i Sverige vi inte rest runt på, i jakten på den rätta bilden. Jag hade läst att Picasso gjorde minst ett verk om dagen. Vi kallade vår arbetsmetod ”Picasso-principen”, vi tvingade oss själva att ta minst en bild om dagen även om vi många gånger inte visste vad den skulle användas till…Vi lärde oss att se och gestalta tillsammans. Utan Pelles öppenhet och envishet hade det aldrig gått.

I mobiltelefonen ser jag Pelles telefonnummer, jag ser hur telefonen registrerat hur vi nästan varje dag talades vid, även om vi inte hade så mycket nytt att säja. Med tiden fick Pelle problem med sina ben och hamnade till sist i rullstol, den sista inspelningen av mina filmer han var med på var ”Underkastelsen” (2010). Sent i lördags kväll ringde Pelle mig, jag var i Stockholm och arbetade på en ny film. Pelle hade ont, borde han inte råka upp till Akuten? Nej, inte sent en lördagskväll. Jag gör det på måndag, sa Pelle. Några timmar senare kom ambulansen och hämtade honom, hjärtat hade stannat. Jag for upp till SÖS och tog avsked.

Pelle var inte bara en av landets absolut bästa fotografer, han var också en mycket uppskattad teammedlem på de filmer han arbetade med. Han hade ett tålamod som var unikt och kunde alltid berätta om olika dråpliga situationer som uppstått under inspelningarna. Han var fotograf på många filmer, senast var han Guldbaggenominerad för långfilmen ”Stockholm östra” (2011). Han fick en Guldbagge för ”Agnes och Cecilia” (1991). Man kunde alltid se vilka filmer Pelle varit fotograf på, som en av hans vänner sa.

Jag har förlorat en kamrat. Per Källberg tillhör nu den svenska filmhistorien. Snödropparna har arbetat sig upp i snöblasket på gräsmattan utanför mitt fönster, det hann Pelle inte se i år. Det är kanske det sorgligaste av allt.